Festlig musikresa till Pellinge

Sjöng Haydn. Monica Groop är konstnärlig ledare för Pellinge musikdagar, där hon bland annat själv framförde Haydns solokantat Arianna a Naxos.Bild: Kristoffer Åberg

Det finns ett genuint intresse för Pellinge musikdagar. Nu gäller det bara att finkalibrera utbudet och upplägget, skriver Mats Liljeroos.

Pellinge musikdagar.

Monica Groop, mezzosopran, Elina Mustonen, cembalo, Temperakvartetten. Rameau, Telemann, Haydn.

Konsert i S:t Olofs kapell 13.8.

Monica Groop hann nätt och jämnt finna sitt drömfritidsviste i Pellinge innan hon sparkade i gång en lokal musikfestival. Raskt, och rätt, marscherat! Emsalö har sin sympatiska festival, Borgå sitt bejublade Avanti! och Lovisa sina Sibeliusdagar, så varför skulle inte Pellinge kunna ha sin egen lilla happening.

Och i det här fallet alltså med uttrycklig betoning på det småskaliga. Groop har varit smart och startat det hela som en veckoslutsfestival med en konsert per dag. I fredags bjöds Solhällapubliken på en läcker karamellblandning från operans, operettens, liedens och musikalens värld och på söndagen avrundades musikdagarna med smakprov från den spanska musikbuffén med, bland annat, konstnärliga ledaren och mästergitarristen Timo Korhonen i farten.

Groop satte sig själv i blöt även i lördags vid huvudkonserten i intima S:t Olofs kapell, där publiken närapå satt i famnen på de uppträdande och stämningen var därefter. Groop har knappast en av samtidens volymmässigt största altröster, men när hon tog i på allvar i Haydns superba solokantat Arianna a Naxos kunde man sannerligen känna Theseus grymma svek ända in i benmärgen och, för den delen, hjärteroten.

Humoristiskt fågelliv

I Georg Philipp Telemanns – inte bara musikhistoriens produktivaste tonsättare utan även en av dess största humorister – tragikomiska solokantat Sorgemusik över en konsterfaren kanariefågel var det överlag muntrare tongångar som gällde, även om den bestörta ägarinnans patetiska veklagan mot slutet övergick i nog så mustigt avfattade plattyska invektiv gentemot den kattaktiga mördaren.

Den inledande, likaså fågelpräglade, avdelningen cembalostycken signerade Jean-Philippe Rameau – utsökt om än rytmiskt rätt fritt gestaltade av Elina Mustonen – utgjorde en festlig senbarock start på en musikresa, som via den tidiga galanta stilen (Telemann) landade i den haydnska klassicismen, som fick sin höjdpunkt i den sena Kejsarkvartetten. Om Temperakvartettens musicerande hade varit aningen svajigt i Telemann- och Haydnkantaterna spelade man här upp sig med besked och nådde inte minst i den riviga finalen en avsevärd uttrycksmässig nivå.

Samtliga festivalens konserter sålde slut på nolltid, vilket skvallrar om att det finns ett genuint intresse bland såväl sommarfåglarna som den bofasta befolkningen. Nu gäller det bara, med tanke på fortsättningen, att finkalibrera utbudet och upplägget. Ytterligare en eller två konserter kunde rymmas inom ramen för veckoslutskonceptet och kanske kunde även den stilistiska ramen vidgas i lämplig riktning.

Mats Liljeroos Musikkritiker