Fågelsång och nattliga minnen

Under en sommar simmade jag regelbundet om nätterna tillsammans med en man vars namn jag inte vet.

Högt uppe i trädet sjunger koltrasten och sången resonerar sommarminnen i mig. Från den stora staden. Koltrastens sång ekade över innergården om kvällen. När stadens andra ljud sakta avtagit och fågelsången tog över. Kvällssolen som dansade över väggen och lika plötsligt som den hittat in var den borta.

Jag minns en natt när jag cyklade till havet för att bada. Jag var ensam och vattnet var ljumt och skönt. Plötsligt kände jag något som rörde vid mitt lår. Jag tror inte jag någonsin simmat så fort som då. När jag väl var uppe på land satte jag mig andfådd på en sten och var helt säker på att jag alldeles nyss nästan kunnat bli uppäten av ett fruktansvärt och hungrigt monster från havets djup. Om jag inte varit en så duktig simmare förstås. På hemvägen skrattade jag för mig själv åt min livliga fantasi. För beröringen var nog mer en smekning. Som det mesta i vattnet är. Men eftersom det var natt och jag var ensam tolkade jag det genast som något skrämmande för att jag inte kunde se vad det var.

Under en sommar simmade jag regelbundet om nätterna tillsammans med en man vars namn jag inte vet. Vi träffades på stranden, det var bara vi två där, ett stilla duggregn föll över oss i natten när vi klädde av oss. Vi vågade båda simma lika långt ut. När jag skulle vända om för att simma tillbaka, frågade han om jag ville simma ut till holmen och jag svarade att det ville jag gärna. Vi simmade närmare varandra under tystnad, endast simtagen i vattnet blandat med duggregnet hördes. När vi kom fram, steg vi upp från havet och satte oss på klippan. Vi bytte varken ord eller blickar. Efter en stund gled jag ner i vattnet igen och började simma tillbaka mot fastlandet. Han följde snart efter. Under tystnad klädde vi på oss. När det var dags att gå frågade han om jag kommer följande natt. Ja, svarade jag. Under nästan varje natt den sommaren simmade vi ut till holmen och satt en stund på klippan. Vi sade inte mycket mer än hej och ses i morgon. Sommaren tog så småningom slut, kvällarna blev kyliga och jag började studera igen. Det fanns inte tid och lust för nattsim mer.

Ibland har jag tänkt på att jag kanske borde ha tagit farväl på något vis, men det blev som det blev. Att jag inte tog farväl och tackade för bästa simsällskapet betyder inte att det inte var viktigt för mig. Det känns nästan som en dröm så här många år senare. Då jag ibland berättat om denna sommar har jag fått frågor där jag upplevt att frågeställaren kanske önskat att det skulle ha varit något mer än vad det egentligen var. Rörde ni vid varandra? Nej. Vi simmade. Vi satt på samma klippa. Var ni nakna? Ja. Var du inte rädd? Nej. Jag vet inte vad jag skulle ha varit rädd för. Varför höll ni inte kontakt? För att det var inget mer, men heller inget mindre, än att vi simmade tillsammans om nätterna under en sommar i den stora staden för många, många år sedan.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga