Lyckat forskningsprojekt i Ritobäcken

Ritobäcken ringlar fram genom det odlade landskapet i Hindsby i Sibbo. På sina håll är bäcken smal som ett dike, på andra ställen litet bredare. Bäcken har blivit en del av ett forskningsprojekt, med mycket positiva resultat.

När åkrar översvämmas av vatten från bäckar och diken, efter rikliga regn eller under snösmältningen på våren, så mycket att det blir ett problem, är lösningen traditionellt att dika ut ordentligt. Det vill säga att göra vattenfåran både djupare och bredare. Efter en tid, kanske tio år, har bäcken åter slammat igen och det blir aktuellt med följande dikning.

I en utdikad bäck rivs mycket fasta partiklar med i det strömmande vattnet, som bli grumligt och smutsigt.

Ett alternativ till dikning är att skapa en översvämningsplatå, oftast mellan cirka två och sex meter bred, på den ena sidan av bäckfåran, en platå som ligger lägre än åkerns nivå, men högre än bäckens botten.

På den här platån växer det först gräs och senare möjligtvis också växter med vedartade stammar. När bäcken svämmar över rinner vatten över på platån, men inte längre. När vattennivån sjunker silas vattnet tillbaka i bäcken. En del av de fasta partiklarna stannar kvar på platån och vattnet i bäcken hålls klarare och renare.

För sju år sedan fick lantbrukaren Henrik Lindström i Hindsby i Sibbo ett erbjudande.

– Jag hade redan tidigare deltagit i ett projekt som gick ut på att hindra att näringsämnen från åkern sköljs ut i Ritobäcken som flyter genom mina marker. Via miljöcentralen fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att komma med i ett nytt forskningsprojekt.

Från Lindströms åkrar flyter Ritobäcken under Martisvägen och på andra sidan flyter den in i nationalparken.

– Det är en orsak till att jag inte kunde dika ut Ritobäcken på traditionellt sätt, säger Lindström. Alla bäckar som flyter mot nationalparken har Naturabeteckning.

Ritobäcken förenas med Byabäcken som småningom förenas med Sibbo å. I Byabäcken bor en unik öringsstam som också ibland besöker Ritobäcken.

När översvämningsplatåerna grävdes ut blev det en massa jordmaterial över, material som breddes över åkern intill.

– Det såg våldsamt ut när grävningarna var i full gång, säger Henrik Lindström. Många här omkring som följde med arbetena ställde sig mycket skeptiska till slutresultatet.

Men det blev bra.

Lindströms åkrar har inte legat under vatten sedan platåerna byggdes.

– Det har varit intressant att få vara med. Platåerna kring Ritobäcken har blivit gröna oaser för viltet. Man ser ofta spår av hjortar och rådjur där och säkert är det många mindre djur som trivs i allt det gröna och lummiga.

För forskardoktor Kaisa Västilä är Ritobäcken, översvämningsplatån och dess inverkan på vattenskyddet material för hennes doktorsavhandling som publicerades i början av det här året.

– Det egentliga forskningsområdet utgörs av en 200 meter lång sträcka av Ritobäcken, medan översvämningsplatåer har byggts vid totalt en knapp kilometer av bäcken. Forskningsområdet ligger närmast Martisvägen.

– Vi har mätt hur vattnet strömmar både till och från området och också mätt mängderna av fasta partiklar som rör sig med vattnet. Vi har noterat att det korta forskningsområdet har minskat på partiklarna med 5,5 procent och då blir effekten av hela sträckan 20 procent.

Det är inte bara platån som har betydelse utan också växterna där.

– En stor del av min forskning handlar om hur platåns växtlighet fångar upp de fasta partiklarna. Ju längre gräs desto bättre håller de kvar partiklarna, säger Västilä.

– Redan fem till tio centimeter högt gräs förhindrar erosion. I början växte det inte så bra på kanterna mot bäcken men efter en tid grönskade det där också.

I det första skedet planterade Västilä vide på platån. Nu är den största delen av växtligheten självsådd och riktig frodig.

– Någon djungel ska det inte bli, jag ska snart röja och slå av det som växer för högt, säger markägaren Henrik Lindström.

Just den här typen av platåer planeras också på andra platser där man har problem med översvämningar. Ett projekt finns i Hardombäcken i Lovisa, ett annat i Egentliga Finland, i Somero.

– Den här metoden fungerar inte nödvändigtvis överallt, säger Västilä. Det finns också exempel på misslyckade projekt. Bäst lyckas det invid ganska små vattendrag.

– Ritobäcken är ett mycket gott exempel, här har det fungerat alldeles som Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland planerade.

Planering är a och o. Det gäller att bygga översvämningsplatån på precis rätt höjd och att beakta många olika omständigheter, som vattennivån både i normala förhållanden, när det är torka och när det är snösmältning eller ihållande störtregn.

Västilä fortsätter att forska i samma ämne.

– Aalto-universitetet har investerat en halv miljon euro i en konstgjord vattenränna. Där kan man forska i hur näringsämnen rör sig i rinnande vatten, och hur olika slag av växtlighet kan fånga upp en del av näringsämnena.

– Allt kan man förstås ändå inte simulera med hjälp av en dator. Det är viktigt att också gå ut och undersöka olika fenomen på plats, i naturen. Här kommer man också i kontakt med till exempel jordbrukare som har egna erfarenheter och kunskap om hur fasta partiklar och näringsämnen rör sig i vattendragen.

– Här kan man också se hur slumpartade händelser ger oväntade följder, säger Västilä. Att en trädstam faller över bäcken kan vara svårt att simulera i en konstgjord omgivning.

Översvämningsplatån är egentligen naturens egen uppfinning.

– På många håll har naturen skapat liknande platåer, säger Kaisa Västilä. Vi använder här naturens egna metoder.

I USA har man redan ganska länge använt sig av just den här metoden, men målen har inte varit helt desamma som här i Finland.

– Där siktar man främst på att behärska översvämningarna och erosionen medan vi här också tänker på hur vi kan förbättra vattenkvaliteten, säger Västilä.

Det finns också EU-direktiv som stadgar att de som dikar ut vattendrag mer än förr måste beakta de ekologiska följderna och följderna för vattenkvaliteten.

– Översvämningsplatåer kan också vara till hjälp på platser där man har stora problem med dagvatten, säger Västilä.

Den tidigare skeptiska inställningen till översvämningsplatåerna har förbytts i intresse.

– Det händer ofta att folk som går förbi frågar mer om platåerna, hur de fungerar och om de fungerar bra, säger Henrik Lindström.

– Jag förstår att den här metoden inte passar för alla. En ganska stor bit av åkern går ju åt till platåerna. Det krävs dessutom ganska stora ingrepp när man anlägger dem, men i det långa loppet blir det kanske ändå förmånligare eftersom underhållet är mindre krävande än om man hade dikat ut bäcken.

I början blev det också en del diskussioner om vilken del av åkern som skulle räknas som skyddszon mot bäcken.

– Först ville myndigheterna att skyddszonen skulle räknas från översvämningsplatåns yttre gräns, att zonen alltså skulle vara sex plus tre meter bred, säger Lindström. Förnuftet segrade ändå till sist och nu räknas endast platån som skyddszon.