Hela mitt liv har jag bott vid havet, max en kilometer från närmaste strandlinje i Borgå och Helsingfors. Barndomsomrarna har jag fått spendera på familjens lilla segelbåt, vanligtvis kunde man påträffa oss guppande någonstans mellan Lovisa och Kimito. I dag kunde jag inte föreställa mej något annat än att leva så här, alltid nära havet. Ska jag ta en promenad, så är det självklart att välja någon av rutterna som går längs med eller till en stranddestination. Också då jag rest utomlands brukar jag fastna för destinationer vid havet och söka mej till närmaste utsiktsplats. Saltluften är lättare att andas helt enkelt.
Det är säkert ganska många östnylänningar, finlandssvenskar och kustbor i allmänhet som kan känna igen sej i det här tankesättet - för oss är havet, och havets närhet, en självklarhet. Oavsett om det handlar om lugnande promenader, vackra solnedgångar, svalkande simturer, somrar på stuga eller båt, om yrkesliv inom fiske, turism eller transport, eller om ett sätt att färdas till vänner och familj längs finska viken eller på andra, är havet en del av livet.
Det var först när jag blev inbjuden till min finskspråkiga frus familjs stuga i insjö-Finland, och stod på färjan över ett sund i Saimen som jag insåg att två saker. Dels insåg jag att just havet inte är av så enormt stor betydelse för alla. Dels gick det upp för mej att om vi vill njuta av att kunna svalka oss med en liten simtur om somrarna i fortsättningen, så är kanske insjöarna snart det enda alternativ vi har. Det är en skrämmande tanke.
