Ledare: Såret Syrien varas länge

I München tändes en liten låga av hopp om att det snart fem år långa kriget i Syrien ska mattas av åtminstone för stunden. I anslutning till det årliga säkerhetsmötet har stormakterna preliminärt lovat sluta bomba sina respektive "fiendeintressen" för att ge rum för humanitär hjälp.

En halv miljon syrier har dött i kriget, under vilket bara en tiondel av de hjälpkorridorer FN har bett om har stått öppna för hjälp. Miljoner syrier har flytt till grannländerna; nu är gränsen mot Turkiet stängd.

Europa har i åratal betraktat Syrienkriget lojt som man ser på ett fyrverkeri på håll. När flyktingvågen hit nu hotar växa, överger vi civiliserade staters polis och gränsbevakning och tar till militäralliansen Nato för att övervaka vattengränsen där män, kvinnor, barn och gamla i fallfärdiga sjöbussar eller packade i flytväst i gummibåtar nu kommer över.

Det är ett moraliskt nederlag för världssamfundet i allmänhet, och för Europa i synnerhet. Samma kontinent har en gång berömt sig av att 1948 försörja det kringrända Berlin med en luftarmada av hopskramlade flygplan. Nu lyckas ingenting motsvarande, vare sig för att försörja eller evakuera de mest nödlidande.

Västvärlden samlar miljarder som en optionsgåva till Syrien, utan att någon har en tydlig aning om vem som ska ha pengarna den dag det äntligen är fred – som en målmedveten farmor med ett fett bankkonto för ett barnbarn som ännu inte ens blivit till.

Svallvågorna efter en konflikt som i Syrien tar inte slut i första taget, så att folket kan återvända hem. Eller så återvänder man – utan att livet, ordningen och hoppet gör det. Och först sedan söker man sig, efter ett år, två eller fem, ett annat liv.

Svallvågen från Syrien är inte ens här än. Bara var åttonde asylsökande i Finland är just nu syrier. Våra flyktingförläggningar fylls snarare av folk från äldre konflikter, i Irak och Afghanistan, som med omvärldens delvis misslyckade inblandning, har pågått i samma scenarier i över ett årtionde.