Ett lyckligt (arbets)liv?

Bild: Mostphotos

Varför ska vi så envist tycka att det är en dygd att jobba minst 40 timmar i veckan?

Pseudoarbete. Jag stötte på uttrycket i en bokrecension i HBL i juni. Författarna till boken Pseudoarbejde, Dennis Nørmark och Anders Fogh Jensen, definierar pseudoarbete som "det arbete som uppstår när det inte finns något egentligt arbete att utföra. För att fylla arbetstiden skapas många onödiga projekt, strategier, möten, etcetera som i sin tur alstrar pseudoarbete för fler personer" (HBL 18.6).

Pseudoarbete beskriver det som jag märker att många unga vuxna talat om den senaste tiden. Att man jobbar med otydliga arbetsuppgifter, kraven ofta är luddiga och alla runt omkring en är stressade. Många jobbar långa dagar, men ändå verkar arbetsbördan aldrig minska. Frågan på allas läppar är om inte arbetet kunde utföras effektivare och på kortare tid och om vi inte skulle vara lyckligare ifall vi fick gå tidigare på eftermiddagen?

Effektivitet är ett svårt ord, och vissa undrar varför allt måste vara så effektivt? Är inte en lugn arbetstakt hälsosam? Jo, men man kan väl vara effektiv och lugn samtidigt? De flesta människor känner att deras liv är meningsfullt då målen är klara och man känner sig smidig och snabb. Vi är mindre irriterade, mer motiverade och känner att vi har kontroll när vi jobbar effektivt.

Det åberopas alltså tydligare arbetsbeskrivningar och kortare arbetsdagar, och det irriterar en hel del människor. Men varför ska vi så envist tycka att det är en dygd att jobba minst 40 timmar i veckan? Felaktigt stämplas ofta de som talar för kortare och effektivare arbetsdagar som sådana som vill komma lätt undan. Ofta vill dessa människor i stället hinna ha annat innehåll i sitt liv än bara jobbet och de vill känna att de jobbar när de jobbar. Men en sex timmars arbetsdag utan pseudoarbete och utdragna pauser skrämmer oss för den tvingar oss att tänka i nya banor. Kanske jobbet inte längre är allt? Vad är viktigt om jobbet inte får vara det viktigaste? Och hur ser vårt samhälle ut då?

Efter en oseriös gallup bland mina bekanta i 20–30-årsåldern kommer det fram att nio av tio gärna skulle jobba mindre om det vore möjligt. Sköta samma jobb, men på kortare tid. Men att säga det här högt får många i dagens Finland att höja på ögonbrynen. En ung människa som är trött på att jobba? Annat var det förr!

Ja, det var det säkert! Men i dag lever vi faktiskt i ett samhälle som redan har alla förutsättningar för att förkorta våra arbetsdagar, göra oss piggare och ha mer tid för det som är viktigt. För vissa är jobbet det, för andra inte. Oberoende filosofi borde vi alla rensa våra skrivbord och fundera på vad vi riktigt gör på våra jobb. Vad är viktigt på riktigt, och vad görs bara för att det kanske borde göras?

Är min generation högfärdig och lat eller har den insett något som ni andra vet, men inte riktigt velat erkänna? Att de flesta av oss lägger för mycket tid på våra jobb och ofta står belöningen, monetär eller mental, i strid med hur mycket vi lagt ut. Den tanken är på alla sätt obekväm.

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi