Eonerna och nuet

Bild: Kristoffer Åberg

Jag har under de senaste veckorna jordfäst både min svärmor och min mosters man. Den förra var folkskollärare, den senare professor i geologi.

Min svärmor var på grund av långvarig Parkinsonsjukdom tvungen att planera sitt liv några timmar åt gången: när medicinen igen började verka och hon kunde röra på sig ville hon ta vara på varje minut: baka, laga mat och handarbeta. Geologen såg på tillvaron i ett makroperspektiv, där utvecklingslinjer sträckte sig över miljontals år.

De två perspektiven på människans liv är väldigt olika, men äger naturligtvis båda sin giltighet. För att förstå människans plats i tillvaron som helhet behövs det långa perspektivet, men för att fånga vad som är viktigt för oss i vardagen behöver vi fästa uppmärksamhet på vilka reella handlingsalternativ vi har i nuet – och hur vi tar vara på dem.

Min svärmor hade en beundransvärd förmåga att inte ge upp, trots att prognoserna var nedslående. Visst kunde sorgen och frustrationen över sjukdomens begränsande inverkan på hennes liv ibland märkas väldigt påtagligt, men i nästa stund funderade hon på vad hon skulle göra följande gång hon kunde stiga upp. Kamplusten fick näring av hennes gudsförtröstan, men den var också ett uttryck för hennes beslut att inte låta sjukdomen få sista ordet, så långt det bara var möjligt. Eftersom hon levde med Parkinsonsjukdomen i nästan 40 år kom hon att för andra som insjuknade, och deras anhöriga, ge ett exempel på att man kan leva ett fullödigt liv, trots sjukdomens symtom och medicineringens biverkningar.

Min mosters man växte upp i Ohio, och levde och verkade hela sitt liv vid olika universitet runtom i USA. Hans kolleger bland forskarna i geologi försvann en efter en till oljeindustrin, men själv fortsatte han envist med undervisning och forskning inom det akademiska. Eftersom hans professur skulle rationaliseras bort efter hans pensionering fortsatte han med sin undervisning långt över 70-årsstrecket. Vi släktingar märkte att hans närminne de sista åren inte längre fungerade som det skulle, men den geologiska kunskapen med dess tidsperspektiv på miljontals år hade han inga som helst problem med.

Ett par år efter min mosters död meddelade geologiprofessorn på väldigt kort varsel att han ämnade komma på besök till vår släkts sommarviste på Kumlinge. När han efter en resa med många förvecklingar anlände visade det sig att syftet med besöket var att askan efter hans fru skulle jordfästas och sänkas i jorden på Kumlinge kyrkogård, bredvid hennes förfäder. Under resan hade hans bagage blivit stulet, men till tjuvarnas heder skall sägas att urnan var det enda som fanns kvar då väskorna återfanns. Nu vilar båda makarnas urnor sida vid sida.

I Bibeln står det att för Gud är en dag som miljoner år och miljoner år som en dag. Jag tror det är viktigt att försöka beakta båda perspektiven: att kunna leva fullödigt i nuet, men samtidigt vara medvetna om vår plats i universum som helhet och om vårt ansvar för dem som följer efter oss.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.

Björn Vikström ar tidigare biskop i Borgå stift och är nu universitetslärare vid Åbo Akademi.