En tillbakablick på 2018 – drömmatcher och stortävlingsdebuter

Från Olympiastadion i Berlin till Centralplan i Borgå och Madison Square Garden i New York. Under sportåret 2018 fick vi se fina östnyländska idrottsprestationer både här hemma och längre bort. Här en personlig topplista på fjolårets idrottsminnen.

Kuivistos EM-äventyr

Akilles medeldistanslöpare Sara Kuivisto är redan en fixstjärna på nationell nivå. Hon tog sina första FM-medaljer på 800 och 1 500 meter 2013 och tog slutligen över drottningkronan 2017 då hon tog dubbelt guld i Kalevaspelen. I år upprepade hon den dubbla FM-succén men större var att hon förbättrade sina rekordtider på båda sträckorna och dessutom tog sig till EM för första gången under karriären.

Väl i EM i Berlin gjorde 27-åringen två helgjutna lopp, men på den nivån hade man krävt ännu ett snäpp bättre för att gå vidare från heaten. I början av säsongen flörtade Kuivisto med nationsrekordet på udda sträckan 600 meter och en dryg vecka efter EM-debuten var hon i farten igen på en sällan löpt sträcka: 1 000 meter där det blev nytt finskt rekord. Lämpligt nog har team Kuivisto nu nationsrekorden både på dam- och herrsidan då långvarige tränaren Ari Suhonens namn också finns i rekordboken på den släta kilometern.

Wahlströms kamp i supermatchen

Om det tidigare funnits någon tvekan om Eva Wahlström hör till världens bästa boxare så behöver man inte fundera över det längre. Världsmästaren i superfjädervikt tog under fjolåret två av karriärens tuffaste matcher och ökade sitt anseende i boxningskretsarna i varje match.

I april agerade Wahlström både promotor och boxare då hon efter ett tio ronder långt krig slog den främste utmanaren för hennes VM-bälte Melissa St. Vil med majoriteten av domarrösterna. Året utanför ringen var dessvärre något av en berg- och dalbana då den färska promotionen som Wahlström varit med och grunda gick under och senare inhiberades en VM-titelmatch i S:t Petersburg.

Att VM-matchen i Ryssland inte blev av blev en vändpunkt i hela karriären. Plötsligt öppnades dörrarna till den största möjliga matchen: en VM-match i lättvikt mot superstjärnan Katie Taylor. Taylor vann som bekant men Wahlström förtjusade fansen med sin tappra kampanda.

Wahlströms bedrifter och personlighet har också uppmärksammats på annat håll. Pionjären för damboxning i Finland är en av tre kandidater för Årets förebild-priset på Idrottsgalan i januari.

Helenius knockade dopningsbusen

Hatten av för de boxningsfans som stått bakom stått bakom Robert Helenius under hela hans karriär. Det kan inte ha varit en lätt resa, men efter många långa år syns ljus i tunnels ända.

Helenius ökända match mot brittiska gaphalsen Dereck Chisora i december 2011 var ett av de första stora internationella liveevenemang som jag som reporter bevakat. Och ända sedan den matchen och det kontroversiella domslutet har dramat svävat runt tungviktsstjärnan. Svåra skador, knaggliga matcher mot sämre motståndare, juridiska tvister den ena svårare än den andra, förluster, titelbälten... I dag, lite över sju år sedan Chisora-matchen, ser Helenius stjärna ut att lysa starkare igen. Tack vare ett vältajmat slag den 29 september i käken på dopningsbusen Erkan Teper. Den knockouten – speciellt efter två oinspirerande farser mot en vitrysk slagpåse – var en påminnelse att Helenius ännu har en chans att ta sig mot de större arenorna.

Helenius nästa match lär ordnas i februari-mars. Vem motståndaren blir berättar mycket om hur värdefull segern över Teper slutligen var.

Jukola återvänder till Östnyland

Den 14 juni blev det klart. Jukolakavlens ledningsgrupp gick ut med att världens största stafettävling i orientering ordnas i Borgå om fyra år. Förberedelserna i Ebboskogarna är redan i gång för tävlingen som kan prickas in i kalendern den 17-18 juni 2022.

De kommande dryga tre åren blir en spännande epok i OK Trians historia då man jobbar för att växa som organisation för att till slut fylla de stora stövlarna som krävs för att ordna den prestigefyllda budkavlen – för första gången på östnyländsk mark sedan Sibbo och 1995.

Ett avancemang med mersmak

Om man bara anat vad som komma skall så hade man under en dryg vecka i dystra oktober haft ingredienserna för en läcker dokumentärfilm om ett östnyländskt hjältedåd. Det handlar givetvis om FCFJ:s damlag i fotbollens division 3 och de grymt dramatiska sista matcherna säsongen 2018.

Egentligen började allt redan före säsongen sparkade i gång då den unga truppen överraskade chefstränaren Sauli Kouva med att slå fast att säsongens mål skulle vara avancemang till division 2 – en serienivå damerna aldrig tidigare spelat på. En nästan hel fotbollssäsong senare spelades säsongens i mitt tycke mest underhållande match där Futuradamerna föll i slutminuterna mot (nästan) lokalrivalen JäPS efter en hisnande rysare där hemmalaget hade ett ribbskott på stopptid.

Tårarna förvandlades till glädjetårar en vecka senare då man i division 2-kvalmatchens slutminuter knep en 1–0-seger över PEPO, trots skadetrubbel och slitna nyckelspelare som ett par timmar efter avancemanget lirade innebandy i PSS:s färger i finska cupen.

Unga Tarmos spurt

Inför förra basketsäsongen – precis som i höst – valde Borgålaget Tarmo att satsa på unga finländska spelare i stället för att förstärka truppen med utländska lirare. Valet kritiserades med hårda ordalag då Tarmo som värst förlorade nio raka matcher.

Men då kalendern för år 2018 hängdes upp på väggen fann Tarmo en ny växel. Ynglingarna, de flesta under tjugo år gamla, kammade bland annat hem tre raka segrar och klättrade till slut upp till niondeplats i herrarnas division 1A. Spelglädjen och sammanhållningen var märkbar och de som kritiserat valet att satsa blåvitt fick ge sig.

Egentligen gillar jag beslutet att köra med unga inhemska spelare mer än vad jag gillar slutspurten. För just nu är ligaspel i Borgå inte realistiskt. Då är det mycket klokare att satsa på juniorarbete och ett ungt representationslag – vare sig serienivån är division 1 A eller B.

Akilles medaljsvit fortsätter

Akilles bandyherrar tog FM-medalj för tredje året i följd och äger därmed den längsta aktiva medaljsviten i Bandyligan. Vägen till bronset var inte den lättaste då man inför säsongen fick veta att ikonen Sami Laakkonen skulle missa hela säsongen på grund av en knäskada.

Men en mirakulöst snabb återhämtning gjorde att gamla goda nummer 77 säsongsdebuterade i grundserieavslutningen och satte hemmapubliken i lågor i den första kvartsfinalen mot HIFK efter bara en minuts spel då han smällde in Akilles första mål.

Visserligen blev kvartsfinalen säsongens sista match för Laakkonen vars knä inte höll för vidare spel. Men på något sätt känns det som att de två matcherna som han medverkade i blev mentalt avgörande i medaljjakten som kulminerade i en bronsfest på bortaplan mot grundserietvåan JPS.

Fredrik Jensens i tyska fotbollens finrum

Om 2017 med en fullträff i A-landslagsdebuten var lysande för Fredrik Jensen så kan man säga det samma om 2018. Mot Malta i mars gjorde han landslagskarriärens andra mål och på sommaren flyttade han från FC Twente och holländska ligan till prestigefyllda tyska Bundesliga och FC Augsburg. Skadeproblem har spolierat Jensens höst men han har redan fått debutera i en av Europas tuffaste ligor – en gång som inhoppare och en gång i startelvan.

I skrivande stund har Bundesliga vinterpaus och om skadeproblemen lättar så får vi se den 21-åriga Borgåsonen i aktion snart.

Tommi Willberg Reporter