En sång för revolutionen

OVÄNTAD FRONTFIGUR. Ramy Essam ledde kampsången på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren. Hans monolog till egna sånger berättar om revolutionen från insiderperspektiv.Bild: Astrid Lindroos

Med sina kampsånger ledde tjugotvåårige Ramy Essam hundratusentals demonstranter under den arabiska våren 2011 på Tahrirtorget i Kairo. Föreställningen Ramy - in the frontline är hans berättelse – om sig själv, om sin familj, om revolutionen och hur den ändrade hans liv och värderingar.

Ramy – in the frontline.

Viirusproduktion på Korjaamo.

Regi: Maria Lundström.

Dramaturgi: Marina Meinander.

Visuell design: Janne Vasama.

På scenen & musik: Ramy Essam.

Premiär: 6.10.

Speltid: cirka 1,5 t utan paus.

Åldersrekommendation: 16 år.

Visas på Korjaamo 12.10 samt på Virus 19, 21, 25 & 26.11. samt 2 och 3.12. Fredagen den 14.10 ges pjäsen i Topeliussalen i Nickby.

Liksom alla stora omvälvningar med politiska förtecken slog också den arabiska våren ned som en blixt från klar himmel. Med utgångspunkt i Tunisien i december 2010 spred sig den yngre generationens demonstrationerna för frihet och social rättvisa påföljande år till Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien.

Med facit på hand var det bara i Tunisien den arabiska våren ledde till att en auktoritär regim ersattes av något slags demokrati. Syrien är för tillfället utan konkurrens det värsta exemplet på fortsatt auktoritär brutalitet, krigsförbrytelser, et cetera men också i Egypten flöt blodet i floder, människor som ville störta president Mubarak fängslades, sköts eller torterades. Till tortyroffren hörde revolutionstrubaduren Ramy Essam.

Omskakande

Hans story på engelska med egna kampsånger till gitarrackompanjemang, visualiserad med fotografier och filmsnuttar, är ett stycke modern egyptisk historia. Den känns både hudnära och omskakande och borde beröra varje tänkande människa. Det var korruption, det som Ramy Essam kallade Wasta, det vill säga ett nätverk av kontakter för att komma fram i samhället, och moraliskt förfall som tände revolutionsgnistan.

Regissören Maria Lundström inleder monologen Ramy – in the frontline med en uppercut i bilder, går därefter några steg tillbaka när hon ger Ramy Essam en profil, för att sedan låta honom gå ned på djupet, då han litet oväntat blir en av Kairodemonstrationernas frontfigurer, vars sång Irhal blev en symbol för den egyptiska revolutionen. Sången framförs på scenen.

I klartext innebär det att Essam inleder sin monolog på Korjaamo vid mixerbordet. Ett bildsvep över vänner som dog under demonstrationerna bildar ram för föreställningen.

Publiken bekantar sig med hans familj och uppväxt i Mansoura och hur han mer eller mindre av en slump lärde sig spela gitarr. Det är nu han kommer till insikt om att det är musiken han ville leva för. Det ena leder det ena till det andra: en dag står han bara och sjunger på Tahrirtorget i Egypten medan tusentals människor faller in i sången.

Målet är att störta diktatorn, president Mubarak, och få gehör för sina krav på "bröd, frihet och social rättvisa".

Musik som förenar

Ramy - in the frontline är en berättelse om människor förenade i sin kamp för rättvisan, om hur den korrumperade regimens kulregn och attacker med militärfordon bemöts av människor som går vidare på ren adrenalin och med ett brinnande hopp om en drägligare framtid. Till föreställningens mest brännande inslag hör Essams detaljbeskrivningar av sina åtta timmars tortyr.

Men föreställningen är dessutom en historia om den samlande styrkan i musiken, hur hans sånger ingöt mod i revolutionärerna och hur revolutionen förändrade Ramy Essams liv. Hans sånger förbjöds nämligen i Egypten och i dag lever han i exil i Malmö.

Men, som han säger, avsikten är att återvända till Egypten efter ett år. Då är han 30 år gammal och undgår egyptisk värnplikt. Det får gå hur det vill, menar Ramy Essam – mannen med den djupa, bärande rösten och sympatiska framtoningen – men hellre en framtid i osäkerhet i sitt hemland än "overksam" i Sverige.

Trots att ingenting egentligen blev så mycket bättre i Egypten är Ramy Essam övertygad om att den arabiska våren sådde frön som kan spira upp igen och att musikens kraft inte ska underskattas. Vackra tankar, men hur pass realistiska, det får framtiden utvisa.