En naiv önskan

Jag är väldigt glad att just nu vara i ett livsskede där allt får ta en stund, där jag belastar miljön mindre och där mitt värde mäts i hurdan jag är och inte vad jag har.

En torsdagseftermiddag stiger jag på bussen i Åbo och slås av att passagerarna till allra största del består av kvinnor. De få män som sitter här ser alla ut att vara under trettio. När jag byter buss i Helsingfors och fortsätter hem mot Borgå upprepar sig mönstret. Det är kvinnor i alla åldrar som stiger på, men bara några unga män.

Bussåkandet verkar vara kvinnornas och de ungas domän, medan männen ofta tar bilen. En bekant sa en gång "Det tär lite på min manlighet att ta bussen till jobbet när alla andra kör bil". För många kvinnor är det inte en lika prestigefylld sak att äga en bil, vilket gör att det inte är så värdeladdat att ta bussen.

Vårt konsumtionsbeteende styrs av vem vi identifierar oss med. Jag reagerar på bussåkandet för att det så tydligt illustrerar att vissa grupper förväntas ha och använda vissa saker. Detta i motsats till min verklighet i Åbo just nu.

I mitt Åbo kör ingen bil, och jag ifrågasätter inte ens att jag planerar min dag enligt hur länge det tar att cykla till ställen. Men när jag kommer hem till föräldrarna känns två kilometer som en lång sträcka eftersom det står två bilar jag kunde använda på gården.

Att vi äger skapar ofta ett behov av att använda. Att vi hör eller vill höra till en viss grupp skapar ett behov av att äga.

I den Åbobubbla där jag nu lever är det både en dygd och en bister verklighet att ingen äger så värst mycket. De flesta av oss försöker få vardagen att gå runt med så lite som möjligt. Premissen är att vi gör saker som inte kostar, att vi träffas hemma hos varandra, att ingen egentligen just nu har råd att köpa eller äga vare sig bil, lägenhet eller något annat som senare i våra liv antagligen kommer kännas som viktiga investeringar. Detta möjliggörs givetvis av att samhället till viss del backar upp oss med subventionerade luncher och gratis utbildning.

Åbo känns ofta skönt eftersom jag inte förväntas fokusera på att skaffa mig saker. När ingen annan konsumerar är det lätt att själv låta bli. Då blir det plötsligt en hel del tid och energi över. Väl medveten om att detta för de flesta bara är ett livsskede och att prioriteringarna kommer se annorlunda ut redan om tio år.

Men ofta hoppas jag naivt på att jag ska klara av att hålla fast vid det jag vet just nu; att jag knappast blir lyckligare av att sträva efter att äga allt jag använder. Ibland stöter jag på kolumner där medelåldersmannen med bilen nu saknar sin studietid när det krävdes väldigt lite pengar för att vara tillfreds. Han lyfter fram att han då i stället hade tid och att det i längden är mycket mer värdefullt.

I bussen blir jag lite irriterad för att vi är sena, men undrar sen vart jag har bråttom. Jag är väldigt glad att just nu vara i ett livsskede där allt får ta en stund, där jag belastar miljön mindre och där mitt värde mäts i hurdan jag är och inte vad jag har. Kommer jag att klara av att hålla fast vid den anspråkslösheten när vi börjar förtjäna och planera bilköp?

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi