En ikon och hennes skaparvånda

TVÅ TOVE OCH EN HAM. Ylva Ekblad gör i den intellektuella, men gråmelerade pjäsen Tove, rollen som den äldre och Alma Pöysti som den yngre Tove Jansson. T.v Hellen Willberg i rollen som Ham och bakom Elsa Makarevitch som Miyuki från Japan.Bild: Cata Portin

Svenska Teaterns vinter- och vårsatsning, den ambitiösa tre timmar långa pjäsen Tove, står i diametral motsats till musikalernas stoj och gamman. Framför allt avspeglar pjäsen den konstnärliga begåvningens inneboende problematik.

Men ocksåTove Jansson (1914-2001) hör otvivelaktigt till våra största ikoner. I samband med 100-årsjubileet av hennes födelse utkom såväl böcker som en stort upplagd presentation av hennes konst på Ateneum.

Oberoende om vi synar hennes konstnärliga begåvning eller hennes sexuella preferenser vilar alltjämt ett mytens mystiska skimmer över en personlighet vars produktion med mumintrollen i spetsen blivit älskad, upphöjd och geniförklarad såväl hemma som utomlands. I pjäsen Tove avkläs bilden av den genomälskade Tove Jansson och kvar står en begåvad kvinna, präglad av både det janssonska svårmodet och av impulsen att ordna hippor.

Tre hållpunkter

Berömmelse kommer sällan utan problem. Det här tar Lucas Svenssons – svensk dramatiker, känd bland annat för pjäsen Fosterlandet på Svenska Teaterns scen för några år tillbaka – nyskrivna pjäs Tove fasta på under tre betydelsefulla perioder av Toves liv. Samma infallsvinkel svarar regissören Fiikka Forsman för när hon i programbladet konstaterar att pjäsen handlar om att skapa, sakna, älska och överge.

I de två första perioderna i pjäsen gestaltar Alma Pöysti den unga Tove Jansson. Dels när hon som ännu tämligen okänd bildkonstnär 1949 målar mumintroll på barnkrubbans vägg i Kotka, dels i Helsingfors samma år under förberedelserna av uppsättningen Mumintrollet och kometen på Svenska Teatern i intimt samspel med det redan då svårflörtade geniet Vivica Bandler (Julia Korander).

Den kronologiskt mest närliggande perioden tillskrivs år 1971, då den redan världsberömda Jansson i Ylva Ekblads gestaltning tillsammans med sin livskamrat Tuulikki Pietilä (Hellen Willberg) förbereder sig för en jordenruntresa som skall ge henne arbetsro.

Audiovisualiteten

Erik Salvesen har skapat en flexibel scenografi med hjälp av vridscenens möjligheter till multipla händelsecentra, som växlar smidigt mellan scenerierna.

De utspelas i kronologiskt separata men lätt igenkännbara avstickare mellan Kotka, bakom teaterscenen i Helsingfors, hemma hos mor Ham (Hellen Willberg), fadern Faffa Jansson (Mitja Sirén) och bror Lars (Patrick Henriksen) samt i Japan med en stor röd sol tronande i bakgrunden.

Ljudvärlden varierar från inledningens och avslutningens vågskvalp och sjöfågelläten till krigets dovt mullrande bombplan på väg in över Helsingfors.

Koncentration

Tove saknar varken humor eller dramatik men är så gott som renons på den folkligt tillvända uppsättningens granna färgsättning och lättillgänglighet. Den är också rätt statisk och grå, vilket tidvis blir påfrestande.

Scenen är nämligen vikt för en intellektuellt präglad föreställning där bland annat konstens väsen, politiska principer och filosofiska idéer ger uppsättningen innehåll, allt integrerat i själva dialogen, i det talade ordet.

Ett hum om Tove Janssons bakgrund gör det självfallet lättare att följa med handlingen. Dessutom är det skäl att vara koncentrerad och inte låta tankarna vandra. Trots en i övrigt bra och känsloladdad gestaltning medför till exempel Alma Pöystis sätt att ibland stöta fram replikerna att orden inte uppfattas som de ska.

Ylva Ekblad talar jämnare och gör även hon en god tolkning, av den äldre Tove Jansson, fortfarande socialt tillbakadragen och lynnig, men också humoristisk och med en för henne karakteristisk dragning till det provocerande.

De övriga skådespelarna finns inget att anmärka på. I stället är det skäl att lyfta fram Julia Korander, Hellen Willberg och Mitja Siréns insatser samt Elisa Makarevich som berörande ung japansk Muminfreak i sitt första och enda möte med sin stora idol i den uppgående solens land.

Substansen

Pjäsens substans är kort sagt den att Tove Janssons vilja att göra sig fri och oberoende hade sitt pris.

I möten med den unga Tove Jansson upplever vi en kvinna lika osäker på och rentav förtvivlad över sin egen förmåga som på sin sexuella läggning.

Det gäller både i hennes korta förbindelse med filosofen och vänstersympatisören Atos Wirtanen (Dennis Nylund) och i infekterade schismer med fadern, han med sitt osäkra levebröd som skulptör, sitt drickande och sina nazistsympatier. Själv framställs Tove, på gränsen till det tröttsamma, som en kedjerökande kvinna, snabb att ta sig ett glas.

En viktig poäng är att pjäsen betonar hur starkt Tove Jansson hatade kriget. Det förklarar varför Mumindalen till en början blev den litterära förströelse, den tillflykt och den trygghet Jansson behövde för att överleva.

Att sedan Muminböckerna efterhand – och inte bildkonsten – blev porten till världsberömmelse kan man väl ändå påstå att inte gick helt fel, låt vara att Tove Jansson inte nödvändigtvis var av samma åsikt.

FAKTA

Tove

På Svenska Teatern.

Text: Lucas Svensson.

Regi: Fiikka Forsman.

Kostymdesign: Karoliina Koiso-Kanttila.

Scenografi: Erik Salvesen.

Ljuddesign: Anton Lindblom.

Ljusdesign: Tom Kumlin.

Mask & hår: Pirjo Ristola.

I rollerna: Ylva Ekblad, Patrick Henriksen, Julia Korander, Elisa Makarevitch, Dennis Nylund, Alma Pöysti, Mitja Sirén, Anders Slotte, Hellen Willberg.

Premiär: 8.2.2017.

Speltid: ca 3 t inkl. paus.

Visas till den 4.5.