En djävulskt bra klassikeradaption

URBAN SKÅDEPLATS. En fulsnygg scenografi dominerar föreställningen Mästaren och Margarita. Fr.v. Maria Ahlroth, Tobias Zilliacus, Martin Bahne, Robert Enkel och Minna Haapkylä.Bild: Jonatan Sundström

När Teater Viirus i höst sätter upp Michail Bulgakovs klassikerroman Mästaren och Margarita på den nya stora scenen på Busholmen det som att återvända till Råholmen på 1990-talet. Resultatet är totalt oortodoxt, vulgärt, häftigt och uppkäftigt.

Vissa saker går inte ur minnet. Första gången jag läste Mästaren och Margarita var i övre tonåren. Jag var minst sagt tagen. Inte för att jag begrep precis allt, absolut inte, men för att romanen på sitt eget speciella sätt tilltalade mig. Bland annat för att den var en helt annorlunda lektyr än den jag hittills bekantat mig med. Och när någon under årens lopp dristat sig till att fråga om min favoritlitteratur är svaret alltid det samma: Mästaren och Margarita.

Senare har jag stiftat ny bekantskap med boken, jag har sett på den med mognare ögon och kanske lärt mig vad den egentligen betyder. Men den första kärleken till romanen står lika fast och orubbad som då det begav sig.

Att uppleva den som teaterpjäs med trettioårsjubilerande Teater Virus medförde inför premiären, om inte onda aningar, så åtminstone en viss skepsis inför vad som komma skall. Kort sagt. Hur få en så pass komplex text att anpassa sig till ett meningsfullt möte med publiken?

Betonghelvete

Inga problem. Regissören och dramaturgen Egill Pálsson – bekant för Electronic City på Viirus 2006 – har i intimt samarbete med scenografen Milja Salovaara, och med oinskränkt pietet för förlagan, skapat en helt fascinerande ful, dunkelt upplyst och gåtfull byggplats och betonghelvete. Alltså en urban och ganska tröstlös skådeplats för romanens tumultartade händelser.

Här sjunger tryckluftsborrar och cementblandare som på vilken arbetsplats som helst medan publiken bänkar sig förvånat. Och med en så här stor scen, som i skådespelet sträcker sig framför åskådarens ögon i hela längdriktningen och med ett väl tilltaget djup, är det som sagt som att befinna sig på Råholmen. Där som man aldrig heller visste hur scenen skulle arta sig inför följande pjäs eftersom det också där fanns möjligheter att ändra på den efter tycke och smak.

Lik- och olikheter

Mästaren och Margarita är som många vet storyn om hur djävulen i form av professorn och magikern Woland (Maria Ahlroth) dyker upp i 1930-talets Moskva och med sitt anhang vänder upp och ned på en sovjetrysk tillvaro fylld av opportunism och lögnaktighet. Folk börjar dö eller hamnar på mentalsjukhus. Och det finns likheter med dagens värld. Enligt Pálssons egna ord lever vi också i dag i en tillvaro som helt kör över oss och som liknar det sovjetiska i det att den är väldigt materialistiskt.

Själva förverkligandet är däremot allt annat än traditionellt men nog i enlighet med Viirus experimentlystnad och samhällskritik. Intill en upptornande väldig, grå, tvåarmad grävskopa och mot bakgrunden av en bullrig byggarbetsplats med lastpallar, verktyg och män i blåställ och skyddshjälmar inleds och utspinner sig den klassiska berättelsen.

Parallellstory

När Satan/Woland kommer till Moskva blandar han sig först med intresse i en dispyt mellan två män (Robert Enckell och Oskar Pöysti) om Guds existens, för att sedan förutsäga hur litteraturföreningens ordförande (Robert Enckell) ska dö då han hamnar under en spårvagn.

Parallellt pågår storyn om Pontius Pilatus (Iida Kuningas), han som av feghet – en av mänsklighetens allvarligaste dödssynder – dömer Jesus Ha-Notsri (Tobias Zilliacus) till döden. Samtidigt materialiseras den bibliska berättelsens författare, Mästaren (Zilliacus) som obotligt förälskat sig i Margarita (Minna Haapkylä), hon som i en suggestiv scen på ett gunga högt uppe i luften flyger iväg för mot berättelsens höjdpunkt, i egenskap av värdinna på djävulens stora bal.

I Bulgakovs bisarra och fängslande historia med rötter i den ryska traditionen pågår den ständiga kampen mellan ont och gott samtidigt som den tar sig formen av en grotesk fantasi, blandad med finstämd lyrik, bitsk satir och visionär storslagenhet. I slutändan framträder djävulen som den sanna humanisten. Han som förlåter och ger människorna frid.

Musik med tyngd

Och allt sker till musikern och kompositören Ville Kabrells tunga, känslomättade och strävt aggressivt klingande hårdrock. Den exekveras av en musiker som i egenskap av katten Behemot låter violinstråken yla mot elgitarrens strängar, kompad av djävulen på trummor och hans tjänarinna Hella (Kuningas) och tjänare Korovjev (Martin Bahne) på gitarr och synth.

Musikens betydelse för föreställningen kan inte överbetonas, den är massiv och genomträngande. När samma gäller regi, scenografi och skådespelararbete är slutresultatet mer än godkänt.

Fräscht också att igen se Tobias Zilliacus och en av Viirus grundare, Robert Enckell, på scenen, i roller där den förstnämndes dramatiska och den sistnämndes humoristiska ådra avtecknar sig som vackrast. Samarbetet mellan första och andra generationens Viirus-skådespelare utmynnar i en föreställning som trots sin väl tilltagna speltid varken känns för lång eller träig.

FAKTA

Mästaren och Margarita

På Teater Virus, Busholmen, Medelhavsgatan 14.

Av Michail Bulgakov.

Översättning: Lars Erik Blomqvist

Regi & dramatisering: Egill Pálsson.

Scenografi & kostymer: Milja Salovaara.

Kompositör & musiker: Ville Kabrell.

Ljusdesign: Lauri Lundahl.

Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell,

Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus.

Premiär: 29.9.

Speltid: ca 3 t 15 min. inkl. paus.

Visas t.o.m. 9.12.17.