Alla vårdare behövs

Greta Grönqvist är nöjd med vården på Villa Majberget, Borgå stads nyaste serviceboende.

– Det är väl det bästa som det kan bli på ett sådant här ställe. Jag är glad att vara här.

– Men vårdarna får springa mest hela tiden, speciellt på kvällarna är det mycket att göra. Den största delen av oss som bor här behöver ju mycket hjälp.

– Ja, då kan de sluta helt och hållet med allt som kallas åldringsvård, det kan bara inte fungera.

Men det är just det som nu planeras bakom stängda dörrar. Regeringen har lovat att det ska bli billigare för kommunerna att sköta om sina äldre. Det finns egentligen bara två möjligheter att skära ner kostnaderna. Det ena är att banta ner kraven på hur många vårdare det måste finnas på varje skift. Det andra är att minska kraven på behörighet, den som har lägre utbildning får också lägre lön.

På Villa Majberget är vårdardimensioneringen nu 0,62.

– Vi har litet fler vårdare än normalt eftersom vi nu först ska komma i gång med vår nya verksamhet, säger Katarina Gustafsson, handledare för serviceboendet i Majberget. Från början av 2017 blir vår dimensionering 0,6, precis som vid stadens alla andra serviceboenden.

Enligt de rykten som har läckt ut från Social- och hälsovårdsministeriet planeras en ny nationell undre gräns på 0,4 vårdare per klientplats per dygn.

– Det skulle vara helt katastrofalt, säger Katarina Gustafsson. Allt som vi har byggt upp, med att skapa en god vardag för alla, att beakta klienternas självbestämmanderätt, allt skulle raseras.

– Personligen tror jag inte att kommunerna kommer att följa en sådan dimensionering. Det låter helt overkligt.

Vårdaren Maria Mickelsson har svårt att tänka sig en framtid med ännu mycket färre kolleger på plats under arbetsdagen.

– Vi klarar det inte. Många är redan nu sjukskrivna. Det går bara inte.

– Då skulle det finnas tid enbart för grundvård, säger vårdaren Jessica Grönholm. Det går kanske att sköta klienternas hygien och det allra mest akuta, men det finns inte mer någon tid för några aktiviteter.

På Majberget har man sedan flytten vid årsskiftet jobbat fram nya rutiner med nya aktiviteter.

– Vi har till exempel haft daghemsbarn på besök och våra klienter har kunnat pyssla tillsammans med dem, säger Gustafsson. Vårdarna har aktivt hittat på ny verksamhet och varit mycket flexibla, trots att de har fullt upp med de dagliga sysslorna.

Det var inte för så länge sedan, 2012, som man i riksdagen senast bröt arm om hur många vårdare som ska anses skäligt inom äldrevården. Då nämndes dimensioneringar som 0,7 och 0,6 vårdare per klient per dygn. Slutligen enades man om 0,5, men inte som en paragraf i den då nya äldrevårdslagen, utan bara som en rekommendation. Senare har det visat sig att många inrättningar för äldre regelbundet underskrider rekommendationen.

Men många kommuner håller sig också rejält över, på eget initiativ.

Bland de ansvariga för social- och hälsovården i Östnyland känner man till ryktena och har också hunnit oroa sig över framtiden.

– Det jag har hört har jag inte fått bekräftat, säger social- och hälsovårdsdirektör Carola Klawér i Lovisa. Jag har hört att regeringen vill skära ned vårdardimensioneringen och behörighetskraven för personalen inom äldrevården.

– Här i Lovisa har vi nu 0,65 vårdare per klient och dygn vid de effektiverade serviceboendena. Vi har konstaterat att om direktiven går ner till 0,4 vill vi inte vara med och se på resultatet. Det är alltför skrämmande, endast vård på löpande band. Man hinner mata, tvätta, svänga i sängen och föra till WC, men där tar det slut. Man blir ledsen vid blotta tanken.

Men det finns andra sätt att fundera kring dimensioneringen.

– Om det är så att 0,4 är utbildad personal medan det därtill kommer annan personal som kan sköta om allt som inte direkt är vård, då kanske det inte blir så illa, säger Klawér.

– De åldringar som i Borgå bor på servicehemmen har en sådan vårdprofil att de behöver mycket hjälp. En dimensionering på 0,4 är exceptionellt tuff för den klientgruppen, säger Pia Nurme, social- och hälsovårdsdirektör i Borgå.

– Vi har klarat oss bra med den dimensionering vi har just nu, det finns ingen anledning att skärpa kraven. Verksamheten går helt enkelt inte runt med mindre personal.

Liksom Klawér funderar också Nurme på om det kan vara meningen att man tar in personal som inte är så välutbildad som den personal man har i dag och kanske inte räknar med dem i dimensioneringen.

– Det kan ju tänkas att man räknar med en mer heterogen personal i framtiden.

– I Borgå har vi ändå alltid strävat efter att anställa behörig personal och hjälpt personalen att vidareutbilda sig.

– Det blev trots allt ingen överraskning för mig att statsmakten återkommer till vårdardimensioneringen. Jag antog redan 2013 när den nya äldrevårdslagen kom att dimensioneringen skulle tas upp på nytt.

I Sibbo säger social- och hälsovårdsdirektör Leena Kokko att hon inte tror att en dimensionering på 0,4 någonsin kommer att tillämpas i hennes kommun.

– Våra äldre ska få bättre vård, inte sämre. Jag tror att det är en åsikt som omfattas av de flesta invånare i landet i dag. De äldre ska ses som en resurs som aktivt borde få mer makt att besluta om sin egen vardag, men alla som lider av demenssjukdomar måste vi ta hand om på bästa sätt, med tillräckligt med personal.

Alla direktörer tror att det ännu finns mycket man kan göra för att utveckla äldrevården, metoder som kräver nya innovationer.

– Jag tror att vi nu är ungefär i samma utgångsläge som man var i bankerna på 80-talet, säger Pia Nurme. Då kunde man inte förutspå dagens situation när så gott som alla bankfunktioner kan skötas hemma av kunden själv.

– Vi tänker nu kanske alltför mycket på robotar som tar över äldrevården. I stället tror jag mycket på den digitala tekniken som ett sätt att skapa kontakt och råda bot på ensamheten.

– Men robotar kan också vara till nytta, säger Kokko. Tänk på en klient som sitter i rullstol och tappar sin telefon. Då är det behändigt om det finns en robot som på ett kort kommando plockar upp telefonen igen.

Regeringen försöker på alla sätt spara in på vården av åldringar på servicehem och andra anstalter, men är också beredd till nysatsningar, på hemvården och på närståendevården.

En pott på 30 miljoner euro ska under tre år delas ut till olika slag av spetsprojekt som utvecklar hemvården och närståendevården.

– I Borgå vill vi gärna gå med i ett utvecklingsprojekt, säger Pia Nurme. En enskild kommun klarar det inte, därför har vi sökt samarbete med Esbo och Vanda. Under våren ska vi hitta det rätta målet för projektet.

Också i Sibbo är det aktuellt med en satsning på hemvården.

– I dag är våra klienter inte nöjda, säger Kokko. Hemvårdarna har alltför bråttom. Vi måste vara innovativa och hitta nya lösningar.

– Ute i byarna kan man till exempel satsa på gemensamma hus för områdets äldre, som då kan bo kvar i sin egen by. Samtidigt blir det mycket lättare för hemvårdarna om många klienter är samlade på samma ställe. En annan tanke är att man borde göra det möjligt att vara närståendevårdare också för dem som förvärvsarbetar.

I Lovisa har klagomålen på hemvården upphört efter att man satsat mycket mer på hemvården än tidigare och samtidigt gjort sig av med många anstaltsplatser.

– Något måste vi ha gjort rätt, säger Klawér. Men vi ska fortsätta med nya satsningar.

Klawér talar om rehabilitering, upp till sex timmar i dygnet, om öppen vård kombinerad med korta vårdperioder på anstalt.

– Vården av äldre är ett varumärke för oss i Lovisa men vi oroar oss för tiden efter vårdreformen. Då har vår kommun, och hela Östnyland, inte mycket att säga till om i det nya stora landskapet.

– Vi vill hålla klienten i centrum. Men när pengarna tar slut är vi rädda att kvalitetskriterierna raseras.