Bli gatusmart i gymnasiet?

I gymnasiereformen krockar uppfattningar om vad som är bildning. Och yrket som ämneslärare kan bli ännu mer oattraktivt.

Bara fyra månader innan en tidigare fastslagen läroplan för gymnasiet skulle träda i kraft, lanserade undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) en ny.
I snabb takt hoppas hon nu få femtio av landets gymnasier att testa en framtidsmodell där bara drygt 30 av elevens minst 75 kurser i gymnasiet är obligatoriska. Man skulle då kunna fördjupa sig i vissa ämnen, men samtidigt bli student utan att någonsin ha läst historia eller utan att förstå naturvetenskapens grunder på en äldre tonårings intellektuella nivå.
Förslaget har väckt mycket protester, eller snarare ett aktivt nej tack (ÖN 5.4) till det experiment, för vilket rektorernas sista anmälningsdag är på fredag.
När allt kommer omkring handlar gymnasiedebatten om vad man avser med ordet bildning.
Den klassiska synen på bildning är att det finns ett arv, kulturellt och vetenskapligt, som var och en behöver känna till och åtminstone ytligt förstå: Varför har andra världskriget präglat vårt tänkande? Varför ser klimatet ut att förändras permanent?
Även för den som intuitivt inte vill beteckna sig som konservativ, finns här en klokskap som många säger ja till. All kunskap kommer inte att trenda inom de närmaste 5–10 åren, men generationer före oss har förstått att den ändå är grundläggande.
Den 32-åriga ministern och en del av hennes tjänstemän presenterar däremot en nyare syn på bildning. De ser bildning i att agera; att tänka mångsidigt, att lösa problem, att skaffa information och se helheter och samband.
I informationssamhället är det en praktisk, men också riskabel syn. Det är förstås politiskt trevligt att säga att eleven ska "välja själv" eller "fatta beslut om sin egen framtid". I medierna har studiehandledare ändå sagt att bara högst en femtedel av gymnasieettorna har en klar bild av sitt framtida yrke och därmed gör riktiga val om vad de vill fördjupa sig i.
Informationsflödet och de sociala medierna för oss också, gammal som ung, "självständigt" åt det håll där det alltid är bekvämast, medvind, utförslöpa och minsta motstånd.
Därför kan man också på Facebook ibland hitta dem som meddelar sig ha gått i "livets hårda skola" och som har samlat på intryck som har passat dem själva. Ofta urartar det en stund senare i inlägg och påståenden som är skrämda, arga och aggressiva. Den som inte har tagit hem en klar faktabas för sitt liv, via en uttänkt läroplan, blir lätt lurad in i andra människors syften.
"Gymnasiets uppgift är att fostra fram unga till en världsbild som är balanserad och har motståndskraft mot det extrema", skriver en filosofilärare klokt i ett inlägg i debatten.
Filosofi och psykologi är också två ämnen som har betydelse för att eleven ska nå ministerns mål – att se helheter och samband för mänskligt liv och beteende. Särskilt de ämnena, som man inte ens har en chans att smaka på i grundskolan, är många rädda att ska trilla över kanten i det nya valfrihetsgymnasiet.
Ämneslärarna har också en orsak att befara att Grahn-Laasonens reform gör arbetet ännu mer vacklande och osäkert än hittills. Valbara kurser ställs lätt in när elevunderlaget blir för litet. Många ämneslektorer i Finland går just nu i pension, och för nya intresserade blir jobbet som kemi- eller psykologilärare allt mer ett osäkert frilansyrke med höga krav på standup-talanger, om man ska få publik.