Dofter och bilder av ett svunnet Borgå

Lokalhistorien får liv av mustiga historier, som nedtecknats för över hundra år sedan.

Åke Nyberg, som är sommarboende i Borgå sedan 1945, är en ivrig samlare av Borgålitteratur. I pensionsgåva för ett tjugotal år sedan fick han därför en liten nätt bok skriven av Petrus Nordmann år 1906. Boken Borgå barn och borgare är utgiven på Söderströms och är försedd med illustrationer av Alexander Federley och Louis Sparre. En tidigare ägare till boken har varit Leonard Björkbom kan man se av försättsbladet. Utgivningsåret kostade boken tre mark.

– Jag råkade få boken i handen nyligen, den är väldigt trevlig och där finns ett kapitel som är bra och har en slående beskrivning av ett svunnet Borgå, säger Nyberg.

I texten nämns bland annat Simolins och Borgåbladet, och därav fick Åke idén att kontakta tidningen Östnyland (före detta Borgåbladet).

I Wikipedia kan man läsa att Gottfried Petrus Bernhard Nordmann föddes 1858 i Helsingfors och dog 1923 i Borgå. Han var en finländsk folkbildare, lärare och författare. Nordmann var i många år sekreterare och senare ordförande i Svenska folkskolans vänner. Han gjorde även ett stort arbete för folkbildningen i svenska Finland.

Vi bjuder på ett stycke lokalhistoria, ett kapitel ur boken Borgå barn och borgare.

INTE SAMMA MEN LIKADAN. Bokens Gröna brunn var antagligen likadan som den som i dag står intill Stadsparken. Bild: Chanette Härus

" En forman i skjortärmarna med ett läderhängsle öfver högra axeln står med pipan i munnen vid sin vattentunna framför Gröna brunn. Med säfliga tag drar karlen i pumpstången; han har ingen brådska, och julisolen bränner glödande het. Hästen vänder på hufvudet och ser halfva vattenstrålen löpa utmed tunnans yttersida. Det stänker på dess ben och kraken njuter av svalkan.

Icke långt därifrån sitter på en gungplanka en kutryggig karlslok. Vid högra mungipan hänger en papyross, det enda hvita karlen bär. Då och då stryker den ena foten den andra, ty myggorna bita styggt vristen. Nu skramlar en kärra öfver gatstenarna. Karlen vänder på hufvudet och ser, att det är drängen från bränneriet, hvilken forslar tomma tunnor. Åskådaren inbillar sig att det "luktar åt starkt". Det vattnas i munnen på honom; han spottar föraktligt, vänder ryggen till och lägger sig raklång på plankan.

RALINGENS GRÄND. Den här smala och branta gränden är sig lik från Nordmanns beskrivning. Bild: Chanette Härus

Nere vid Ågatan stå butiksdörrarna öppna, och garfvarens skyltskinn hänga slaka i vindstillan. På disken i Simolins bod sitter ena bokhållaren och dinglar med benen. Hans äldre kollega, som nyss tagit sig ett bad i det ljumma, grumliga åvattnet, har, med Borgå Bladet i näfven, tagit plats på en till hälften utdragen spiklåda. Inga kunder äro i rörelse; endast flugor surra fritt in. På de punkterade skinnvantarna och porslinsmuggarna uppe under taket sitta de redan mätta och gnugga benen, medan matfriska nykomlingar försiktigt kräla kring sirapstunnans mustiga, nedsmorda sprund.

Förbi butiken stryker brandvakten Hellén, iförd sin kända 40-åriga smutsflottiga mössa, och ur rådstugan utkommer stadskamreren i hvit sommardräkt. Han viker af till höger uppför den tvärbranta smala Ralingens gränd och dess fortsättning på andra sidan Berggatan, Kastnans gränd. I gränderna doftar det starkt åt snusk, men de kännas kyligt svala för den, som kommer från ett ämbetsrum sommartid.

LOKALHISTORIA. Petrus Nordmanns ögonblicksskildringar av Borgå för hundra år sedan är bedårande. Bild: Chanette Härus

Nedför den tvärstupande krokiga Norra kyrkobrinken stiger stadigt en välmående hantverkarfru längs borgmästarstenarna. Middagssolen baddar förfärligt, men hon måste den vägen fram för att nå Högens badstuga, där hon till klockan 8 vill beställa ett bad åt sig och sin man. Hon tänker på de två nya badkvastarna af doftande färskt björklöf, dem hon på morgonen köpte på torget, och skyndar uppmuntrad i väg för att nå skuggan under västra husraden vid lilla Ågatan.

I nya staden är allt tyst och dödt. Smörblommor, hvitrot och timotej frodas utmed trottoarernas kanter, och från ängen invid skolhuset stryker fram en fet, söt honungsdoft af blommande klöfver. Ingen människa synes till. Endast en hund med hängande tunga lunkar i väg, och några gråsparfvar spisa middag af hampfröna på Runebergs fågelbräde.

Fönster och dörrar stå slutna. I prosten Lindfors gård ses alla fönsterrutor invändigt bestrukna med kritmoln, och gulnande Helsingfors Dagblad täcka över fönstren i Bomanska gården. Stadsborna hafva flyttat bort till Svinö, till Krogsnäs, till Örneshamn; alla hafva de flytt staden.

Borgå ligger öfvergifvet; staden svettas och sofver sin stora, tunga högsommarsömn."