Diskussionen om terminalvården går vidare

Fredagens artikel i ÖN om terminalvård vid Näse som mer påminner om tortyr har väckt många kommentarer och åsikter. Både för och emot.

– Överraskad är jag inte, jag har länge haft en känsla av att det inte är så bra på Näse.

– Många säger att det är sista stället att komma till.

– Min pappa fick god vård på Näse. I slutskedet fick han tillräckligt med smärtstillande och personalen tog väl hand om honom och om oss anhöriga.

– Jag fick bra rehabilitering på Näse, men jag har hört om andra som inte har varit lika lyckligt lottade. Kan det bero på patientens ålder och fysiska skick?

– Jag besökte ibland en tant som låg i fem år på Näse. Hon var nästan blind. Ofta tog skötarna bort maten innan hon ens hade hunnit börja äta.

– Min fru fick ringa och ringa på klockan, ingen kom för att hjälpa henne.

Åsikterna om vården på Näse varierar starkt, beroende på vem man frågar, och beroende på de egna erfarenheterna.

Hälsningar från Näse

Det är en vanlig måndagsförmiddag på Äppelbackens servicecenter i Borgå. Husets invånare går själva, med eller utan rollator, eller skjutsas i rullstol till matsalen för att äta lunch. En del äldre som bor hemma har också samlats för att gå till en gemensam måltid.

MÅNGA ÅSIKTER. Bengt Henriksson, Bengt Nyholm, Hans Andersson och Erik Holmström äter lunch på Äppelbacken två gånger i veckan. Bild:

Veteranerna äter två gånger i veckan på Äppelbacken. En grupp med fyra män och två kvinnor har alla läst fredagens ÖN om Erik Lönnqvists frus sista tid i livet, på avdelning tre på Näse.

– Det är hemskt. Ibland verkar det faktiskt litet underligt när man besöker bekanta som ligger på Näse.

Fler av dem delar med sig av egna berättelser om hur illa det har gått när närstående eller bekanta har vårdats just på Näse.

Men de får också färska hälsningar av en tidigare medlem i gänget som just nu ligger intagen där.

– Hon hälsar att hon har det bra och hon är nöjd med vården. Det goda humöret har hon också i behåll.

Rädd behöver man inte vara, inte är det så stor lyx att vara kvar här mera.

Inte rädda

Vem man än talar med i Äppelbackens aula står det snart klart att den äldsta generationen inte vill oroa sig för den egna framtiden.

– Jag får vara tacksam så länge jag hålls på benen.

– Det enda jag kan hoppas på är väl att inte blir liggande så länge och att jag inte behöver lida, det vill säga att de vågar ge tillräckligt med morfin.

– Jag vill inte fundera. Det kommer när det kommer, det är onödigt att sörja i förtid.

– Rädd behöver man inte vara, inte är det så stor lyx att vara kvar här mera.

– Jag är inte rädd för egen del, det är bättre att inte fundera så mycket.

– Rädd är jag inte, det får komma det som komma skall. Men att få vatten att dricka, också på dödsbädden, det är viktigt tycker jag.

BRA VÅRD. Iris Gröndahl och dottern Margareta Mansner är nöjda med vården på Näse där maken och pappan fick en värdig död. Bild: Stina Jäderholm

Sviker etiska ideal

De närmaste är i en svår situation när deras anhöriga mår dåligt inom vården.

Emma Wahlström studerar till närvårdare och hennes erfarenheter som närstående har präglat hennes yrkesval.

– Jag hade tidigare alltid tänkt att jag ska vårda äldre och ge dem en bra vardag och sedan en god sista tid i livet. Men nu har jag kommit i kontakt med verkligheten inom vården, genom mina egna mor- och farföräldrar.

– Personalen har inte tid, det finns inte tillräckligt med resurser. Jag inser att jag inte kan följa mina egna etiska ideal om jag börjar jobba inom äldrevården.

Wahlström har tänkt om. Nu vill hon koncentrera sig på vård av barn och unga för att efter det utbilda sig vidare inom missbrukarvården.

– Så kan jag göra något viktigt.

Jag inser att jag inte kan följa mina egna etiska ideal om jag börjar jobba inom äldrevården.

Hon funderar mycket på dagens äldrevård.

– Man tjafsar så mycket om hur dyr den blir. Jag är säker på att det finns andra vägar att gå, där man kan sätta människovärdet främst.

– Vi ska alla dö. Men varför göra den sista tiden så svår, ibland nästan som tortyr.

Patientombudsmannen

I fredagens artikel berättade Erik Lönnqvist att han hade kontaktat patientombudsmannen, som hade skrivit upp hans syn på saken. Efter det hände ingenting.

Mervi Makkonen har fungerat som ordinarie patientombudsman för stadens vårdinrättningar och som vikarie vid många olika tillfällen.

Statistik över patienternas och de anhörigas kontakter med patientombudsmannen har förts bara från juni 2016.

– Statistiken är inte lagstadgad, så därför har vi inga gamla uppgifter att jämföra med, säger Makkonen.

Under de senaste 16 månaderna har den kommunala patientombudsmannen kontaktats 93 gånger. Många av de här samtalen gällde inte alls stadens vårdinrättningar.

– Nio klagomål handlade om vården vid Näse, fem om hemvården och 38 gällde vården vid hälsocentralen, säger Makkonen.

Skriftlig anmärkning

I de flesta fallen klarar man av problemet genom direktkontakt med den vårdansvariga eller förmannen. I andra fall skickas en skriftlig anmärkning, om det handlar om äldrevården till servicedirektör Lea Laakso.

Patientombudsmannen ska vid behov hjälpa till att formulera den skriftliga anmärkningen.

– Svaret på en skriftlig anmärkning ska alltid ges skriftligt, säger Makkonen. Om det finns anledning så ändrar man på vårdrutinerna på grund av anmärkningen.

– Svaret på en anmärkning ska lämnas inom en skälig tid. Jag tolkar det själv som att svar måste komma inom en månad.

Om det finns anledning så ändrar man på vårdrutinerna på grund av anmärkningen.

– Under det senaste året har under fem anmärkningar som gäller äldrevården, handikappvården eller vård av vuxna lämnats in i Borgå.

Den som är missnöjd med svaret på en skriftlig anmärkning kan gå vidare till Regionförvaltningsverket.

Patientombudsmannen ska också hjälpa med anmälningar som lämnas till Patientförsäkringscentralen och som gäller ersättningar för personskador som uppkommit efter vårdfel.

Under de senaste sexton månaderna har stadens patientombudsman behandlat 13 ärenden som gällt eventuella kontakter med Patientförsäkringscentralen.