Digitalanorexi

Kvinnor, varför gör ni så där åt varandra? Världen kämpar ju med möda emot objektifiering samt för att alla ska få vara fina som de är.

Jag stannar än en gång upp för en selfie på sociala medier. Bilden har helt tydligt genomgått ett filter. Vars algoritm har gjort kvinnans hy perfekt, ögonen större och mandelformade samt hakan mindre. Jag ser bilden som direkt förvriden, men personen själv har tydligen inte gjort det. Och i kommentarfältet regnar orgastiska superlativ. Dödssnygg. Härlig. Vackra du. Rara vän. Snyggast någonsin. Du är så fin.

Kvinnor, varför gör ni så där åt varandra? Världen kämpar ju med möda emot objektifiering samt för att alla ska få vara fina som de är. Och så sporrar ni varandra till en konstgjord och förvrängd självbild med hjälp av digital kapprustning.

Jag funderar riktigt länge. Ifall jag skulle hitta ett filter som breddar hakan, gör en sexigt perfekt skäggstubb och ger några centimeter till på bicepsen, skulle jag använda den? Och vad skulle mina manliga kompisar då kommentera? Jag gissar att diskussionen snabbt skulle urarta i dålig humor och grabbigt hån. Men kanske efterfrågan också på ett sådant kommer.

Kan ett minoritetsfenomen bli allmän kutym av misstag? Det ljudliga och synliga i sinnena börjar väga mera än den stora vanliga stumma massan? Vilket får även majoriteten att börja hasa sig emot det synliga, för att det börjar ses som det normala? Faran finns nämligen att en kropp som ser ut som medelmåttet snart börjar uppfattas som helt usel, på grund av automatiserad förbättring av bilderna vi ser av andra.

Med algoritmdopning händer ju inget på riktigt. Ingen onödig plastikkirurgi, noll kilo skadlig bantning av en frisk kropp. Eller händer det? Vågar vi snart inte längre visa bilder av oss utan manipulering med algoritmer, eftersom bildflödet berättar att alla andra ser mycket bättre ut? Håller vi kanske frivilligt på att skapa en digital ansiktstupé? Jag menar, ifall man en gång börjar använda en tupé när håret börjar tunna ut, kan man någonsin senare ta av den? Framför alla bli mycket äldre att se ut över en natt.

Ensamheten är mera utbredd än någonsin förr. Fastän vi har alla dessa omedelbara kanaler. De mest använda verktygen är väl en godkännande tumme som visar uppåt och ett rött hjärta för saker och bilder som vi gillar. Dessa digitala klistermärken verkar bara inte i längden räcka till.

Det är sällan man ser en bild på sociala medier av en riktigt dåligt mående vän. Där man medger att det egentligen var skilsmässan som fick kroppen att äta upp sitt eget fläsk eftersom inget annat bränsle fanns att tillgå. Eller av läggdagsstunden med sömnmedel i handflatan. I stället blir det en sportig filtrerad bild av mitt nya fantastiska liv. För tillfället känns sociala medier nog litet som bedrägligt granna plåster på våra öppna sår. Och tillfredsställelsen är helt förståelig ifall inget bättre står till buds.

På grund av de senaste Facebooknyheterna skulle jag ändå inte bli förvånad ifall det nya svarta snart är en minimal nätprofil. Litet som telefonkatalogen i ny tappning. Via vilken man kunde ta kontakt för att prata eller komma överens om var man träffas.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa