Digital demokrati

I en god digital demokrati har alla samma förutsättningar att ta del av all information och samma möjlighet att påverka. Att så skulle vara redan 2018 är infantilt att ens hoppas.

Få digitaliseringsprojekt har till slut blivit dåliga. Men vad gäller genomföringen har det så gott som alltid funnits en hel del att önska. Staten har nu gått in för att all kommunikation med medborgarna skall ske elektroniskt redan 2018.

Alla beslut och meddelanden skall alltså i fortsättningen komma till en postlådeapplikation från vilken man kan svara direkt. Det är tänkt att själva applikationen ligger bakom en stark identifikation, vilket ju är det enda rätta. Eftersom även alla vi som behärskar datatekniken någorlunda börjar vara trötta på att gå till en mängd olika lådor, vilka alla kräver egen identifikation. Det är minst sagt bakvänt att gå till skattemyndigheterna, sina recept eller sitt försäkringsbolag via sin nätbank.

Få är väl missnöjda med e-recepten, och även de kantigaste har vid detta lag vant sig vid slö digital tv-bild. Och kommunikationen om barnens skolgång fungerar utomordentligt till exempel via Wilma-systemet. Om man förbiser att enkel kommunikation alltid automatiskt medför en massa kommunikation. Men även i det ålderssegmentet som har barn i skolan finns det föräldrar som aldrig har aktiverat sina koder. Till och med sådana som inte äger en personlig dator eller mobil apparatur som möjliggör användning av nätet. Och sen har vi ännu en del av den äldre generationen som aldrig kommer att kunna göra det.

I en god digital demokrati har alla samma förutsättningar att ta del av all information och samma möjlighet att påverka. Att så skulle vara redan 2018 är infantilt att ens hoppas. Från tidigare förnyelser kan man se ett mönster som går ut på att slänga ut folk från befintliga system och helt enkelt hoppas att de för sitt eget bästa lär sig att simma digitalt illa kvickt.

Då digi-tv:n kom ringde jag själv om ett problem till det enda tillgängliga hjälpnumret. Betalade en euro per minut för både köande och rådgivning, vilken slutade i att personen i andra ändan efter en stunds dyr tystnad konstaterade att han tyvärr inte kan svara på frågan med hjälp av den 45 minuter långa utbildning han fått. Tack och hej.

Jag vågar påstå att en ansenlig del medborgare plötsligt kommer att hitta sig på den tomma och kalla analoga gården, varav en del aldrig kommer att komma in till det digitala huset. Så får det inte gå till. Vi måste förse denna del av befolkningen med verktyg och kunskap. Och det får inte ske mot någon betalning utöver använda skattemedel. Tyvärr inställer jag mig också litet cyniskt till riksdagens egen kunskap i datasystemen de går in för. Och framför allt insikt i hela Finlands förmåga och möjlighet inom nämnda områden. Tidtabellen talar sitt klara språk, resultatet blir ett digitalt klassamhälle.

Den tredje sektorn har i många fall redan hoppat in och håller kurser samt veckovisa tillfällen med personlig hjälp för vilsna medborgare – ofta äldre. Jag vet inte om det är helt riktigt, men staten bör i alla fall nu fullt ut stöda denna sektor som alltid lappar ihop när staten blint och dövt fumlar på.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa