Dick Idmans nya tillvaro

TID. Dick Idman, nybliven Borgåbo och nybliven pensionär, övar sig i att säga nej.Bild: Erika Lindström

Skådespelaren, regissören, den före detta teaterchefen och professorn njuter av att äntligen ha tid.

– Mitt liv just nu är kantareller och blåbär, sedan lingon och OS i Rio, sedan tranbär. Jag håller på att vänja mig vid den nya tillvaron som pensionär och det går över förväntan, säger Dick Idman.

Förutom nybliven pensionär är den 66-årige före detta teaterprofessorn nybliven Borgåbo. Sedan december bor Idman med sin fru Seija Metsärinne och den engelska settern Lotus i Andersböle.

– Det är riktigt lande. Just nu är det som bäst, jag njuter verkligen av trädgården och sommaren, säger Idman när vi träffas på det soliga Rådhustorget i Borgå.

Idman upprepar den typiska pensioneringsklichén om att han har massor att göra och inte hinner med allt han vill, men säger att det nya är att han själv rår över sin tid.

– Att kunna gå kilometervis i skogen med hunden, hitta älghorn och se djur, det är något nytt. Det tar tid att vänja sig vid att inte vara bunden till något. Jag har jobbat i över femtio år, jag tror att jag började på Lillan 1963. Nu ger det mig tillfredsställelse att ha tid som inte hela tiden avbryts av plikter. I arbetslivet tvingades man alltid lämna saker halvgjort eftersom man alltid skulle vidare till nästa projekt hur gärna man än ville slutföra något, säger Idman.

– Jag har inte hunnit följa med årstidernas gång på sextio år. Min identitet omdefinieras nu. Människan är en del av naturen och jag har alltid vetat det, men jag har inte hunnit leva ut det.

Ingen karriär

Men slutat jobba har Idman ändå inte gjort.

– Jag varvar inte ner, jag varvar till. Jag är inte en människa som inte skulle jobba, men det är övergångstid nu och jag övar mig på att säga nej.

I sommar satte hans skötebarn Skärgårdsteatern upp sin fyrtionde produktion, och Idman var med i början av turnén för att stödja gruppen.

– Skärgårdsteatern ligger mitt hjärta extremt nära och jag kommer att vara involverad på ett eller annat sätt fram till 2019 då teatern fyller femtio år. Sedan får andra ta över, säger Idman som varit med sedan Skärgårdsteatern nystartades år 1979.

Vid sidan av Skärgårdsteatern är den andra stora passionen barnteater, och Idman planerar ett projekt tillsammans med sin son Lasse Idman som är scenograf.

– Det kommer att bli något postdramatiskt. Jag gillar teatermagi som skapas med löjligt enkla medel, trolleri och upplevelser som inte gjorts med tekniska rackerier, säger Idman som möjligen också kommer att turnera med några äldre barnteaterproduktioner.

– Målgruppen förnyas på naturlig väg och därför blir föreställningen inte gammal, säger Idman.

Det enda egentliga jobb han har för tillfället har är att han är med som extern representant vid antagningen av nya doktorander vid Stockholms konstnärliga högskolas program för performativa praktiker. Längre framöver har han olika teaterprojekt, bland annat ett med Viirus år 2017 då teatern firar sitt 30-årsjubileum.

Någon tillbakablick över sin långa karriär vill Idman med andra ord inte bjuda på, eftersom han inte har slutat jobba. Den andra orsaken är att han inte anser sig ha gjort karriär.

– Jag har aldrig sett det så. Det har handlat om varje enskilt projekt, att satsa allt och göra sitt bästa varje gång. Jag har aldrig haft någon drömroll jag skulle vilja spela, och jag har inte till exempel drömt om en karriär i Sverige. Det har alltid handlat om att berätta en historia i kollektiv form, säger Idman.

Utbildningen

Dick Idman var professor vid Teaterhögskolan år 1995-2001 och åter från 2011 tills han i februari i år slutade vid det som numera är Konstuniversitetet. Allt som handlar om utbildning är ett avslutat kapitel som han bestämt att han inte ska prata om, säger Idman bestämt, varefter följer en utläggning på en halvtimme om utbildningens tillstånd och strukturer och framtid.

– Jag överlåter gärna utbildningsansvaret åt andra, inleder han. Man ska veta när man ska sluta i den här branschen, det behövs en återväxt nu, säger Idman.

Han har ändå en hel del att säga bland annat om relationen mellan en individualistisk kontra kollektiv teatersyn.

– Jag tillhör den generationen vars teatersyn handlar om kollektiv, om kontakten med samhället, inte om självbekräftelse och individualism. Det handlar inte om att berätta historien om mig, utan om att berätta historien, punkt. Det är skillnad om man väljer yrket för självbekräftelsens skull eller för att bli en god producent av andras öden.

Idman menar att individualismen syns i utbildningen eftersom teatern speglar samhället och samhället teatern. Förut handlade skådespelarutbildningen om att studenterna lärde sig ett yrke av sina äldre kolleger, i dag är den studerande en kund som helst vill shoppa ihop sin utbildning efter eget behag.

– Frågan är om det här är förenligt med ett yrke som handlar om att lyssna, samarbeta och förstå världen i ett brett perspektiv, säger Idman och fortsätter att prata om strukturerna:

– Problemet med konstuniversitetet är att det totalt har anammat de vetenskapliga strukturerna i stället för att skapa egna som passar en konstutbildning. Det kan hända att det leder till att det föds en konstnärselit då universitetet inriktar sig allt mer på forskning och intellektualism. Risken med en sådan utveckling är att konsten blir ett självändamål och fjärmas från samhället, säger Idman som hoppas att utbildningen kan hitta sin egen utformning och sitt innehåll.

– Men det kan hända att den finlandssvenska teatern skulle behöva en elit, en initierad förtrupp som kontinuerligt debatterar scenkonstens betydelse för Svenskfinland. Men frågan är om den finlandssvenska teatern är tillräckligt stor och seriös för att hantera en elit. Det som är uppenbart är att den konstnärliga debatten varit oerhört frånvarande de senaste decennierna, med undantag för genusdebatten, säger Idman.

Han avslutar ändå med att poängtera att om det är något han är stolt över är det svenskspråkiga skådespelarprogrammet som håller mycket hög nivå. Idman är också glad över att Yrkeshögskolan Novias scenkonstutbildning inte har lagts ner.

– Det är oerhört viktigt att det finns något mellan Västra Nylands folkhögskola och Teaterhögskolan. Det skulle vara ödesdigert för den finlandssvenska teaterutbildningen om Novia Scenkonst inte fanns, säger Idman som är imponerad över den kollektiva anda som finns där.

Innan vi sätter punkt berättar Dick Idman att han i sommar bland annat ska segla med några polare på Åland och träffa ett barnbarn på besök från Sverige.

– Och jag har en passion för allt som är gammalt. Jag har en gammal bil som ska repareras och iståndsättas, säger Idman som trivs med att ta dagen som den kommer och inte planera för mycket nu i den nya fria tillvaron.