REPRIS: Hotell Zilton har en lång och färggrann historia

Seija Klemetti har trampat de tjugotvå trappstegen från gatuplanet till restaurangen och ytterligare tjugotvå trappsteg till de nio hotellrummen tiotusentals gånger.

VÄLKÄNT HOTELL. Om man inte har besökt hotellet och restaurangen i centrala Lovisa så har man åtminstone hört talas om det. Tapio Helminen, Seija Klemetti, Kai Andersson och Guy Lindholm.

Hotel Zilton har varit en stor del av Seija Klemettis liv sedan hon kom med i bilden i slutet av 1970-talet. Tjugotvå trappsteg från gatuplanet till restaurangen och ytterligare tjugotvå trappsteg till de nio hotellrummen har blivit trampade tiotusentals gånger, kanske mer. Hon är här från arla morgon till sena natten. Man hittar henne bakom bardisken på veckosluten, i karaokebaren på onsdagar och fredagar, i puben i gatuplanet, hon städar hotellrum och betjänar kunder oavsett dag och tid. Hon har blivit Ziltons själ och hjärta, en öppen famn som vänligt lyssnar och pratar med alla som vill ha någon att prata med.

Hotel Zilton

Har ägts av samma familj sedan 1968.

Seija Klemetti köpte hotellet av sin svärfar Tenho Lemetti i början av 2000-talet. Tenho fortsatte med motellet på Sibeliusgatan medan Seija renoverade Zilton.

Reportaget om Hotel Zilton publicerades första gången i Östra Nylands sommarbilaga i juni 2014.

– Det ska nog bli femtioårsjubileum men sen lägger jag av. Då ska jag pensionera mig, jag har redan börjat nedräkningen, säger Seija Klemetti.

Stamkunderna tycker inte om det de hör. Zilton måste finnas kvar och Seija är Zilton.

– Det här är mitt vardagsrum. Jag kommer hit en sväng efter jobbet. Seija får aldrig sluta – nej, då brakar helvetet löst, säger Jessica Brandt.

Bästa karaokestället

Håret är lagt, finblusen är på och pärlorna är på plats runt halsen. Efter att ha valt bland låtarna i häftet greppar Pirkko holmberg mikrofonen och tonerna till en låt av Paula Koivuniemi klingar ut.

Det är onsdag och karaokekväll på Hotell Zilton på Brandensteinsgatan i Lovisa. Det är fortfarande glest bland borden men det stör inte Pirkko, som sjunger med inlevelse. Hon är inte ett dugg nervös men annorlunda var det för åtta år sedan när hon sjöng framför publik för första gången.

– Jag var så nervös så jag var tvungen att ta ett aspirin, jag trodde det skulle hjälpa, säger Pirkko och skrattar yvigt och glatt, karelare som hon är.

KÄRLEK TILL MUSIKEN. Pirkko Holmberg är som en fullfjädrad artist när hon vant greppar mikrofonen och sjunger ut under karaokekvällen.

Byggnaden Hotel Zilton är ful som stryk, en skamfläck i stadsbilden, tycker en del. Men många älskar den varma stämningen där, puben som öppnar klockan nio varje dag och den goda maten.

Innan det byggdes hotell och restaurang i korsningen av Mariegatan och Brandensteinsgatan låg det ett fint gammalt trähus där Esplanad-baren fanns. Det revs i början av 1960-talet för att ge plats åt Hotell Esplanad, senare Zilton. Det var ju så man gjorde då, rev det gamla för att ge plats åt det nya.

På Hästholmen byggdes kärnkraftverket och i Lovisa steg efterfrågan på hotellrum för byggarbetarna i höjden. De ryska arbetarna ville inte bara bo i Lovisa, de ville också festa och ha roligt.

– Det var lite av vilda västern då. I hotellet var det levande musik varenda kväll. Folk åt och drack, och det var nästan alltid fullt hus. Orkestrarna var från öststaterna, ofta polska, och de anlitades för en månad åt gången.

Så många minnen

De som minns är Seija Klemetti, som äger hotellet, Tapio ”Tapsa” Helminen, dörrvakt i många år, Guy ”Gurkan” Lindholm, stamkund sedan han fyllde 18 och Kai Andersson, stamkund av och till. Seija bläddrar bland gamla fotografier och hittar idel bekanta. ”Tapsa, är det där du, så ung du var!” Guy och Kai minns Tapio som en lugn och hygglig dörrvaktmästare. ”Man är bra portsare om man kan gå till en annan restaurang följande dag utan att bli utskälld”, säger Tapio själv.

– Jag blev nog portad någon gång men portsaren har alltid rätt, säger Guy.

Kai Andersson gjorde som många andra genom tiderna och kom in som minderårig med hjälp av ett förfalskat studentkort.

På den tiden började kvällen tidigt, redan vid sjutiden. Det gällde att komma i rätt tid, strax innan Valkombussen kom till stan. Genast när den anlänt var det lång kö till Zilton. Under 1970-talet fanns det optimism i luften. Folk var glada och man trodde på framtiden.

– Jag kommer ihåg hur jag som skolpojke i 16–18-årsåldern jobbade i hamnen och på sågen om somrarna och kom till Ziltons limubar. Man kom dit längs trapporna på gaveln. Café Esplanad hette det väl, och det var ett populärt lunchställe, klassiskt inrett med vita väggar och tak, och vita dukar på borden, säger Kai.

Caféet är stängt men skylten är kvar. Det var skönt att sitta på balkongen när solen lyste, minns Kai. Mittemot hotellet och cafébalkongen fanns en kolonialbutik i ett fint gammalt trähus. Det revs också för att ge plats åt Degerby hotell.

”Någon gång på 90-talet skulle jag visa det livliga nattlivet på Zilton för en sommarvikarie. Jag hade hört att det gick vilt till på Zilton när det var årsunderhåll på kärnkraftverket. Så mitt i natten gick vi dit. Vid bardisken hängde en endaste karl som sluddrade fram att han var revisonsarbetare på Hästholmen. För övrigt var krogen helt tom. Så kunde det också gå till i Lovisas nattliv.” (Anonym kommentar)

Tenho Lemetti, Seijas svärfar och ägare till hotellet före henne, hade storslagna planer för hotellet. I källaren skulle det byggas bastu och bassäng. Kai Andersson, som är arkitekt, anlitades för att planera de flotta representationslokalerna. Planerna förverkligades aldrig.

Ziltons källare är känd, kanske till och med ökänd. Puben var populär, det berättar Jussi Ahti som än i dag tittar in på Zilton för att ta en öl. Här träffar han gamla vänner. Första gången han var här var 1968.

– Röken låg tjock i puben och i jukeboxen spelades Yellow river. Favoritdrinken var Black Russian, vodka och kaffelikör.

Enligt envisa rykten förekom det prostitution i källaren. Seija Klemetti blir upprörd när hon hör det men medger att hon under årtiondena har lärt sig att känna igen de gäster som säljer sina tjänster. Hon säger att det förekommer på de flesta hotellrestauranger. Men att det skulle ha arrangerats i små rum i källaren, nej, det stämmer inte.

Caféet på gaveln är sedan länge stängt men ibland kan privata sällskap boka kabinettet. Det gör Kai Andersson och ett kompisgäng på 25-30 personer. I tio års tid har de träffats på Zilton en gång om året för att äta husets couer de filet provencale - vitlöksgratinerad oxfilé. Då ska det vara fint och klass på det hela.

Kyparna serverar maten från serveringsfat och borden dukas med vita dukar. Precis som förr.

– Maten är bra här, mycket bra, säger Kai.

ALLTID PÅ JOBB. Hotell Ziltons ägare Seija Klemetti är van vid arbetsdagar som går dygnet runt. Marja Hakala, Kai Andersson och Kati Forss-Lounamaa har under årens lopp blivit gamla bekanta.

Som så mycket annat här är det retrostämning över menyn. Det är plankstek, pepparstek, grisnoisetter, stekt gös och fisksoppa och en hel del annat. Lunchdags serveras husmanskost. Pyttipanna, sjömansbiff och korvsås. Seija Klemetti berömmer sin kock sedan 34 år och säger att han lägger ner sin själ i matlagningen. Bra råvaror och lång erfarenhet är kocken Leif Nylanders eget recept för den goda maten.

– Förr i tiden hade alla restauranger och barer sin egen specialitet. Här var det Ziltonpannan med korv och pocherade ägg, säger Guy.

Älskade diskot Skylab

”Det hände att vi smög oss in i diskoteket via baksidans trappa.” (Anonym kommentar)

På taket fanns Skylab, det trånga men populära diskoteket. Namnet kommer från rymdsatelliten som man trodde skulle falla ner i Finland kring 1973-74. Under en kväll festade man sig genom alla våningar.

– Man började i källarpuben, fortsatte till restaurangen och upp till diskoteket på taket, säger Guy.

– När man rökte blåste man ut cigarettröken genom en lucka i taket, säger trettioplussaren Jessica Brandt som också hunnit uppleva Skylab.

Flera generationer Lovisabor har hängt på Zilton och Seija känner och minns många, och hon skickar en hälsning till Jessicas pappa.

Under 1970-talet jobbade Tapio som dörrvakt på Zilton, Kapellet och Östra Nylands Segelförening, som brann 1978. Alla tre legendariska restauranger i Lovisa.

– Under höstarna och vintrarna fiskade jag och på sommaren jobbade jag nästan dygnet runt som dörrvakt. På Zilton skötte jag hotellet om dagarna och dörren på kvällen och natten.

De manliga kunderna var tvungna att ha kavaj och slips för att komma in på restaurang. Dörrvakten hade kavajer att låna ut och det hände att Guy blev tvungen att ta till lånekavaj. Så fort som han hittade sitt bord åkte kavajen av och festen kunde börja.

– Man fick inte föra glaset från ett bord till ett annat, utan man satt på sin plats och drack.

”Zilton var stamlokuset i min ungdom. Där satt vi jämt, ända in på 70-talet. Mest i källaren men också uppe i dansrestaurangen. Mitt första minne är från mitt första besök då vi, vännerna och också jag skulle gå dit. Det var den första juli kl 23:40, året är inte så viktigt, jag skulle fylla 18 följande dag. Portieren ställde mig att vänta i 20 minuter tills jag fyllde 18 och med ålderns rätt kunde jag gå in. Stället var alltid välbesökt. Hela stan var där så minnen finns det säkert jättemånga. Många är sen tider tillbaka döda men vår favoritservitris Elli Bergheim lever ännu.”

Antalet skilsmässor lär ha skjutit i höjden i Lovisa på det glada 70-talet. Det livliga nattlivet på Zilton och det extra tillskottet på män lär ha haft en bidragande orsak.

– Ja nog har man många minnen från Zilton, och en hel del som man inte kan berätta i tidningen, säger Guy.

”Jag fick portförbud för att jag var med en kille på ett rum och så hissade vi ner ölflaskor till kompisar på gatan. Följande morgon sa portieren att jag var välkommen tillbaka om tre månader.” (Anonym kommentar)

bildtext

bildtext