Det vill inte riktigt ta fyr i musikal om Stockmann

Lyftande element. Om handlingen är förutsägbar och ibland direkt platt är det musiken och dansen som får Stockmann, Stockmann att lyfta.Bild: Cata Portin

Det går upp och det går ned på Stockmanns varuhus i vad som kallas ”nästanmusikalen” Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern. För varuhusets del är riktningen i ekonomiska termer mestadels nedåtgående medan människorna bakom och framför diskarna kämpar på i en berg- och dalbana kantad av sorger, glädjeämnen och en rundhänt nypa nostalgi. Men det vill inte riktigt ta fyr.

Stockmann, Stockmann

På Svenska Teaterns Stora scen.

Manus: Barbro Smeds.

Regi: Aleksis Meaney.

Scenografi: Erik Salvesen.

Kostymdesign: Anna Sinkkonen.

Hår & mask.: Pirjo Ristola.

Ljusdesign: Tom Kumlin.

Ljuddesign: Jussi Matikainen.

Koreografi: Markku Nenonen.

Musik: Leif Jordansson.

Kapellmästare: Maija Ruuskanen.

Musiker: Maija Ruuskanen, Jaakko Kämäräinen, Joakim Berghäll.

I rollerna: Mikael Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristofer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman, Niklas Åkerfelt.

Premiär: 17.2.

Speltid: c. 2 t 20 min. inkl. paus.

Visas till den 4.5.18.

Föreställningen utspelas under Galna Dagars sista dag. Som i verkligheten pekar de ekonomiska kurvorna för Stockmann brant nedåt. I ett desperat försök att rädda det som räddas kan har styrelsen skakat fram ett sista äss ur rockärmen, den nya trendmedvetna chefen Alex (Dennis Nylund). Han bestämmer sig för att pejla stämningarna och verksamheten inkognito. I lagret möter han den tillfälliga inhopparen och gamla gymnasiekompisen Kira (Stella Laine). Hon är arbetslös skådespelare och avogt inställd till konsumtion och marknadskapitalism.

Högst uppe i varuhuset finns en närmast handlingsförlamad styrelse med Mikael Andersson, Max Forsman och Anna Hultin på kollisionskurs. Vid infodisken stressar Anna Hultin på med ännu högre varvtal, assisterad av en olycklig, smygdrickande damklädsförsäljare (Silva Lillrank).

Varuhusdetektiven (Jonna Nyman) har problem med en gammal, halsstarrig stamkund (Anna Hukkinen) och i environgerna paraderar den konstnärlige försäljaren Nicke Lignell och "tre gamla tollon" (Mikael Andersson, Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt) som följt med vad som utspelats på varuhuset sedan starten 1862. Lägg till en annan "oldie" som sett det mesta, nämligen guldfisken på fjärde våningen, Anna Hukkinen, som bl.a. hasar fram med droppflaska i ställning, och persongalleriet är komplett.

Lösa trådar

Om regin är dynamisk och skådespelarna gör vad som förväntas av dem och litet till är manuset besynnerligt gammaldags, platt och utan överraskningar.

Nostalgin kan försvaras, liksom gammal kärlek som blommar upp på nytt som i fallet Lillrank–Lignell, men det finns för många lösa trådar som kunde ha knutits ihop bättre. Hit hör Stella Laines inhoppartjej som bara delvis kommer till skott beträffande brännande aktuell samhällskritik.

Som alltid när det är fråga om musikteater blir det underhållande när musiken och dansen tar över. Det gäller i synnerhet under maskeradscenerna i andra akten. Här räcker det bra med den skickliga musikertrion med kapellmästaren Maija Ruuskanen vid synthen, Jukka Kämäräinen på elgitarr och Joakim Berghäll på saxofon. Med berömligt tätt sound framför de Leif Jordanssons ofta kända eller annars medryckande melodier i allt från ballad- och rocktakt till tango.

De tre tollonas medverkan är däremot onödig och för inte handlingen framåt och alltför mycket av dialogen bygger på billiga vitsar. För de bästa insatser svarar Stella Laine och Anna Hultin som sångare; Anna Hultin, Nina Hukkinen och Max Forsman i komikertagen samt Dennis Nylund som dansör och ung vd med stil och karisma. Jämfört med musikalen Ingvar! på samma scen 2016 drar Stockmann, Stockmann ändå otvivelaktigt det kortare strået.