Det vanliga skärgårdsfolkets historia

Lokalhistorikern Bo Gunnar Blomqvist fokuserar i sin nya bok Lovisanejdens skärgård på befolkningen i de gamla skärgårdskommunerna i Östnyland. Nu finns kustbornas historia, den som inte finns berättad i sockenböcker och rättsprotokoll, samlad i hårdpärm.

För Bo Gunnar Blomqvist i Lovisa är lokalhistoria en kär hobby. I fyrtio års tid har han grävt ner sig i olika arkiv och sysselsatt sig med efterforskningar än om sjöfart och tullkammare, om lotsöar och allmogebåtar. De senaste fem åren har han forskat i skärgårdsbornas liv och leverne med färska boken Lovisanejdens skärgård som resultat.

Det har blivit många turer till landskapsarkivet i Tavastehus, och i förlängningen, många timmar av grävarbete bland gamla arkivdokument.

– Uppgifter om Lovisa och grannkommunernas invånare, till exempel domböcker och bouppteckningar, finns arkiverade där. Arkiven, förutom kyrkböckerna, är de enda platser där man kan få ut ens lite fakta om vanliga människors liv.

Blomqvist valde att fokusera på skärgårdsborna eftersom han upplevde att det fanns väldigt lite dokumenterat om liv och leverne i den östnyländska skärgården. Från förr finns det böcker om herrgårdsfolk, om fartygshistoria, om spritsmugglare men den vanliga skäribon har lyst med sin frånvaro bland de lokalhistoriska böckerna.

Holme för holme

Nu får de upprättelse i digra Lovisanejdens skärgård där Bo Gunnar Blomqvists betar av lokalhistorian holme för holme, hemman för hemman och släkt för släkt. Helt lätt har det inte varit att dra gränsen mellan vad som är skärgård och vad som är fastland: till exempel har det funnits fiskarfamiljer som bott på fastlandet och folk som arbetat med fiske bara under en del av året.

Bland det mest intressanta som Blomqvist råkat under sina efterforskningar är att största delen av den yttre arkipelagen i Lovisatrakten befolkats av ester. Enligt författaren kan man räkna med två stora flyktingvågar från Estland, en på 1700-talets senare del och en 1944 under Sovjeteran.

– Det är ett skeende i vår skärgårdshistoria som det inte tidigare skrivits om, påpekar han.

I och för sig är det ingen nyhet att kustbefolkning runt Finska viken idkat flitig kommers samt flyttat åt vardera hållet över viken, men att migrationen skett i stor skala har inte varit känt av gammalt. Till exempel finns det många fiskarfamiljer i Pernå skärgård som flyttade över viken i slutet av 1700-talet. De kom främst från kustområden mellan Reval (Tallinn) och Narva.

– Livegenskapen var en stor orsak, och Stora ofreden. I stället för att vänta på att bli inkallad till ryska armén valde man att rädda sitt liv och segla över till Finland.

Stannade ytterskärs

Många av estflyktingar tog i land i den yttre skärgården och stannade där som fiskedrängar eller fisketorpare. Bo Gunnar Blomqvists efterforskningar har de facto visat att Pernåskärgårdens yttre delar – från södra Kejvsalö till Kattö, Sandö och Hästö – var estbefolkade till 100 procent.

Den andra stora flykten över Finska viken daterar sig till 1944 då Sovjetunionen invaderat Estland och successivt tog ett järngrepp om landet, den nordliga kusten inkluderad. Kom man inte i väg i tid tog milisen till motorsågen och sågade sönder träbåtarna för att förhindra flykt.

– Då kom esterna i tysthet över viken och togs emot av skärgårdsbefolkningen, inte helt utan risk. Den ryska kontrollkommissionen satt på Torni i Helsingfors och hade någon åkt fast så hade det sannolikt blivit Sibirien nästa.

Den ryska närvaron i Finland gjorde ändå att många ester inte litade på de finska myndigheterna och drog vidare till Sverige.

Lite dokumenterat

För att få reda på mera om esternas härkomst har han gjort utforskningar i riksarkivet i Tartu, utan att hitta så mycket matnyttigt. De estniska kyrkböckerna har haft lite mera information att erbjuda, men inte särskilt mycket. Uppgifter om rymlingar och människor som bara försvann har sällan noterats.

Inte heller har Blomqvist haft mycket att hämta nedskrivna berättelser. Det var inte mycket bevänt med skrivkunskaperna på 1700-talet och större delen av 1800-talet, och den muntliga traditionen har heller inte gett mycket.

– Jag har sysslat mycket med släktforskning och det har lärt mig att det finns mycket som inte berättas inom släkter. Det som inte är positivt berättas sällan vidare till kommande generationer.

I det här sammanhanget påpekar författaren att de så kallade Kabböle-esterna är ett kapitel för sig. De flyttade över viken på frivillig basis i början av 1900-talet. Utanför blir också Sarvsalö och Våtskär eftersom han vet att Henry Forssell håller på med en lokalhistorisk bok med öarna som tema.

Bo Gunnar Blomqvist har kommit fram till att regeln om tredje generationen stämmer också i Lovisaskären. Det innebär att de estniska inflyttarna i tredje led har assimilerats och helt övergått till att prata omgivningens språk, alltså svenska. Det estniska arvet syns egentligen bäst på kartan, till exempel i namn på vikar och skär.

Fakta

Lovisanejdens skärgård

Bo Gunnar Blomqvists lokalhistoriska bok på 300 sidor har precis utkommit.

Boken är indelad i en del om Strömfors skärgård och en del om Pernå skärgård och går ner på detaljnivå i fråga om folk och boställen.

Den är rikt illustrerad med

270

bilder till exempel i form av gamla svartvita fotografier, tavlor och oljemålningar, bland annat av Strömforsmålaren Edvin Blomqvist.

Kerstin Hafrén har bistått med en del nyare bilder, och har också brutit om boken.

Lovisanejdens skärgård finns till salu i Lovisa Sjöfartsmuseum och i bokhandeln i Lovisa.