Det osynliga valet

Är söndagen den 18 november ett datum på din radar? Det är den dagen som församlingsvalet ordnas och bakom kulisserna pågår förberedelserna för fullt.

Församlingsval förrättas vart fjärde år. I höstens val väljs cirka 9 000 förtroendevalda i omkring 400 församlingar. I Borgå svenska domkyrkoförsamling ska man välja 15 personer till gemensamma kyrkofullmäktige och 14 till församlingsrådet.

Intresset för valet brukar vara svalt. Det är svårt att hitta församlingsmedlemmar som vill kandidera, och ännu svårare att få medlemmarna att rösta. En sänkning av rösträttsåldern till 16 år verkar ännu inte haft särskilt stor effekt.

I förra församlingsvalet röstade under 16 procent av de röstberättigade i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Det var ändå snäppet högre än i hela landet, där valdeltagandet gick upp till drygt 14 procent.

Många upplever kyrkan som en avlägsen och konservativ institution, en trög och bakåtsträvande koloss. För många andra erbjuder församlingen en viktig religiös miljö. Trots det känner sig inte alla hemma där.

Kyrkan och församlingarna är som ett samhälle i miniatyr. Vill man se en förändring i samhället, och inom kyrkan, drömmer man om ett samhälle och en kyrka som fungerar rättvist och jämställt måste man själv engagera sig – åtminstone så mycket att man utnyttjar sin röst i valet.

Förra året fick förslaget om att sälja svenska församlingshemmet i Borgå stor uppmärksamhet och väckte många svenskspråkiga Borgåbors vrede. Förslaget är ett konkret exempel på en lokal fråga där församlingens förtroendevalda spelade en stor roll för att spegla invånarnas önskan och medverka till en lösning. Efter en dragkamp inom samfälligheten drogs förslaget tillbaka.

Men de senaste åren är det större frågor än den om ett hus som fått vågorna att svalla inom kyrkan. Kyrkomötet i maj beslutade att den evangelisk-lutherska kyrkan behåller sin vigselrätt, men också att man inte heller godkänner vigsel av samkönade par.

I år, när det gått 30 år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Finland, finns det fortfarande ett motstånd mot kvinnliga präster.

Kyrkomötet är kyrkans högsta beslutande organ som beslutar om viktiga riktlinjer för kyrkans lära och arbete. Kyrkomötet består av lekmän och präster, och det är de förtroendevalda i församlingarna som väljer vilka som delta i kyrkomötet.

Vill man se en förändring inom kyrkan är en hög aktivitet och engagemang alltså ett effektivt, och demokratiskt, sätt att påverka.

I alla val, oavsett om det är församlings-, kommunal – eller riksdagsval, upplever många väljare att deras röst inte spelar någon roll och att möjligheterna att påverka genom val är minimala. Visst är det så att förändringar sker långsamt, men se tillbaka i historien. Vilka förändringar har inte människan åstadkommit genom att samla sina krafter och göra gemensam sak?

Att kämpa på barrikaderna och debattera har också ett värde och ger synlighet åt viktiga frågor. Men vill man påverka ska man vara med där besluten fattas.

De senaste åren har många valt att lämna kyrkan av frustration och i protest mot den konservativa linjen som ännu råder. Det är förståeligt, men samtidigt en protest som inte leder till förändring.

Visst kan kyrkan uppfattas som en trög koloss. Men den rör sig framåt, om än långsamt.

För många erbjuder kyrkan och församlingarna den religiösa miljö som de behöver, även om de själva hör till en minoritet som inte får den rättvisa och jämställdhet som de har rätt till. Då kan man tänka att det är en solidaritetsyttring att välja att stanna kvar i kyrkan och försöka påverka inifrån. Ett sätt att visa att man inte lämnar dem i sticket som drömmer om en förändring.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland