Det okända är alltid värst

Rädsla, fördomar och misstro mot det okända är centrala element i nyskrivna dockteaterpjäsen Reetu och Lola – Ormar i Kotteby!. Vägen mot sensmoralen på slutet är vackert kantad och spännande nog, speciellt för de yngsta i publiken.

Reetu och Lola – Ormar i Kotteby!

Dockteater Ofelia i samarbete med Svenska Teatern.

Manus: Nina-Maria Häggblom.

Dockförare: Johanna af Schultén.

Regi: Salla Leino.

Scenografi & dockor: Anne Lihavainen.

Ljudplanering & musik: Petter Korkman, bandet Cirkus42.

Ljusplanering: Laura Siironen.

Speltid cirka 45 minuter.

Premiär på Nicken-scenen den 8 oktober, spelas tom. den 29 oktober.

Dockföraren Johanna af Schultén sveper in i en hemvävd och inbjudande värld. Scenrummet omges av härvträn där ullgarn i jordnära färger snotts kring spretiga trianglar. I några av snurrträden hänger snören med metallplattor i ändarna och när hon ger "grenverken" fart klingar de till och markerar samtidigt ingången till dockteaterns magiska värld.

"Världen fins där utanför, ett och annat som man hör, känns ibland på tok för stort för lilla mig" sjunger musfröken Adalmina med pipig röst. Hon har hoppat fram ur en av många smarta fickor som pryder af Schulténs scendräkt. Den lilla grå musen i tovad yllekostym kilar omkring i scenografen Anne Lihavainens trygga plats där idel mjuka textiler möter varma tränyanser.

I skuggorna ruvar hotet om det okända och äventyret låter inte vänta på sig i Nina-Maria Häggbloms Reetu och Lola – Ormar i Kotteby!. Kraxande och flaxande, snillrikt byggd av gammalt tidningspapper, kommer en olycksbådande fågel till Kotteby och ropar hest ut nyheten om en hemsk storm som drabbat Ormön.

MÖTE. Musfröken Adalmina och ormen Reetu förstår inte till en början att de "borde" tycka illa om varandra. Nina-Maria Häggbloms finstämda manus bjuder på insikter för små och större åskådare. Bild: Jore Puusa

Härliga detaljer

Smart, och riktigt spännande, är det också när en mystisk kappsäck, fäst i änden på ett metspö, gungar in på scenen och vidare ut över publiken (gemytligt sittande på trasmattor). Små nackar böjs och spända blickar följer kappsäcken tills den landar nedanför musfröken Adalminas hem i uppochnervänd näverkorg.

Anne Lihavainen har en osviklig känsla för härliga, små detaljer och det går ett sus genom åskådarna då Adalmina firar ner sig från sitt bo med en repstump och närmar sig kappsäcken, rädd med samtidigt nyfiken. Hon knackar på med nosen men då det knackar tillbaka inifrån trunken blir det för spännande för en liten gnagare.

För små åskådare måtte det kännas hoppingivande att störst inte alltid är lika med modigast.

Entré emotståndligt bumliga och bullriga Valter Vildsvin. Han kommer klapprande och rappande i en kaxig liten låt "Vilken dag, vilken dag, svinbra dag", men det blir annat ljud i skällan då han läser en faktaspäckad artikel om ormar i dagens Kottebyblad (som landat på en mur, bokstavligen). "De har inga ben" och "de äter möss" och "de kan bli 10 meter långa" känns farligt i hans öron.

FYNDIGT. En tidningspapperskråka har flaxat omkring och kraxat ut nyheterna; nu har Kottebybladet landat så musfröken Adalmina och Valter Vildsvin kan läsa lite ormfakta. Bild: Jore Puusa

Aktuell tematik

Tematiken i Reetu och Lola är högaktuell. Vågen av människor på flykt från olidliga förhållanden verkar inte ha någon ände, och i förlängningen sprider sig rädslan för det obekanta. Vi är alla olika funtade – mera och mindre modiga inför det som vi inte känner till – och det är en central tankegång som Nina-Maria Häggblom lyckas föra fram tydligt och med genomgående känsligt handlag.

För små åskådare måtte det kännas hoppingivande att störst inte alltid är lika med modigast. Klövdarrande Valter må vara stor i orden (och till sin habitus) men i mötet med slingerblänkande, väsande Lola fegar han ur. En liten lärdom finns också inbakad i det faktum att Lola nyfiket bekantar sig med Kotteby medan Reetu inte vågar lämna kappsäckens trygghet trots att magen kurrar ljudligt.

Ett åskväder sammanför Adalmina med Reetu. Den darriga musfröken tar skydd i trunkens inre för att slippa möta dundret ensam och tillsammans med sin nyfunna "larvkompis" tämjer hon faran. Lola är också tillbaka och luftar sina farhågor inför den nya boplatsen där det kan finnas möss, "små smutsiga djur som stjäl andras mat". De ömsesidiga fördomarna florerar och det finns både en och två missuppfattningar att räta ut då ormar och Kottebybor plötsligt inser att här kaverar ju reptiler och gnagare.

URSÖT. Störst är inte alltid modigast visar det sig. Underbart darriga musfröken Adalmina bjuder sina nyfunna reptilvänner på chokladägg och blåbär. Bild: Jore Puusa

Gedigen helhet

Salla Leinos regi bjuder på smidiga övergångar och dynamiska möten mellan dockorna. De scenografiska fixpunkterna är många och Leino utnyttjar dem med en omedelbar touch; till exempel låter hon låter Valter vildsvin klappra längs grovt sågade trärundlar och Lola bege sig på en slingrande upptäcktsfärd i strandgräset.

Musiken, signerad Petter Korkman, löper som en följsam matta i bakgrunden medan Laura Siironens otroliga ljuseffekter ger helheten trolska dimensioner. Johanna af Schultén närmar sig dockorna med stor känslighet och lyckas med att locka fram deras inre i ljud, rörelsemönster och attityd. Reetu och Lola – Ormar i Kotteby! står för högklassig dockteater i alla delmoment och, som sig bör i sagans värld, är slutet gott, hjärtformat rentav.

Petra Lind Reporter