Det luktar sjörövare på långt håll

Redan från början dras publiken in i den rätta stämningen. Skattakammaröns fint utformad ljudvärld gör att man nästan känner lukten av havet som slår mot kajen. Vi befinner oss på en mörk hamngata som lyses upp av dinglande lyktor.

Skattkammarön

Text: Robert Louis Stevenson. Dramatisering: Bryony Lavery. Översättning: Marianne Möller. Regi: Paul Garrington. Koreografi: Jakob Höglund. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Hanne Horte. Maskering och frisyr: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist, Hanna Mikander. Video: Joonas Tikkanen. Kompositör: Hanna Kronqvist. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

I rollerna: Misa Lommi, Sue Lemström, Hellen Willberg, Alfons Röblom, Mikael Andersson, Katariina Lantto, Patrick Henriksen, Niklas Häggblom, Max Forsman, Niklas Åkerfelt, Romulus Chiciuc, Emil Grudemo El Hayek, Arne Nylander, Anders Slotte, Simon Häger.

Presspremiär 6.9 på Svenska Teaterns stora scen.

Speltid ca 2h 30 min (inkl. paus).

Åldersrekommendation: 7 år och uppåt.

Flickan Jim Hawkings Jr. (Misa Lommi) jobbar på sin ampra farmors (Sue Lemström) värdshus då de en dag får en obehaglig gäst: piraten Bill Bones (Niklas Häggblom) som dricker sig full på rom och håller utkik efter en enbent man. Häggbloms aggressiva Bones är en obehaglig bekantskap och Svenska Teaterns uppsättning av Skattkammarön står sig överlag med ett persongalleri fyllt av udda karaktärer som kan ge de yngsta i publiken skrämselhicka.

Från värdshuset bär det av ut på världshaven och de spännande scenerna avlöser varandra. Ljud och ljus förhöjer spänningseffekten och vrider upp äventyrskänslan till max. Det visar sig att Bill Bones har skattkarta i sin kista och strapatserna börjar för Jims del.

Skattkammarön står sig med ett persongalleri fyllt av udda karaktärer som kan ge de yngsta i publiken skrämselhicka.

Tillsammans med kloka doktor Livesey (Hellen Willberg) och dumme squire Trelawney (Alfons Röblom) sätter han ut för att hitta skatten och på vägen ryms både vitt skum och vågdalar. Den enbenta piraten Long John Silver (en ypperlig och imponerande träbensskicklig Niklas Åkerfelt) försöker nämligen tillsammans med sina kamrater få skatten för egen del.

Modernisering

Det känns fräscht att Jim är en flicka i Bryony Laverys dramatisering av Robert Louis Stevensons klassiker. Många gånger tror någon av de andra karaktärerna att Misa Lommis utmärkt spelade Jim är en pojke, men hon rättar dem alltid snabbt.

Också flera andra viktiga karaktärer i pjäsen är kvinnor. De är aktiva karaktärer, inte bara nätta bisittare eller någon som behöver räddas: Doktor Livesey är expeditionens verkliga ledare medan besättningskvinnan Red Ruth (Katariina Lantto) är stark och bra på att äta medan Piraten Joan the Goat har en kastrull fastskruvad i skallen och skulle vilja stångas. Med andra ord egenskaper som garanterat uppskattas av många unga teaterbesökare.

Som motvikt har vi fru Crossley (Mikael Andersson), en fin men lite fjollig dam som alltid har med sig sin älsklingshöna. Det känns lite sunkigt att använda den gamla vitsen med en man som blir lustig då han drar på sig en kjol.

Skeppet lastat med godbitar

Skattkammarön är onekligen spännande men på sina ställen tappar föreställningen tempot och känns till och med onödigt olustig. Mörkret bryts ändå upp av en massa små godbitar som håller intresset uppe. Kostymerna bildar ett glansnummer i sig och flera av musikpartierna borgar för fin stämning i äkta sjörövaranda. Ofta sjunger hela besättningen med Katariina Lanttos frejdiga Red Ruth i spetsen.

Skattkammarön är onekligen spännande men på sina ställen tappar föreställningen tempot och känns till och med onödigt olustig.

Många av karaktärerna har roliga egenheter som spelas ut pjäsen igenom. Scenografin är välgjord: ute på havet blåser en liten bris i seglen och skeppet gungar. Då det stormar är det blixt och dunder. Allra roligast blir det då piraternas papegoja, en väldigt naturtrogen docka, flyger i väg med skattkartan. En lek med skuggor på skeppets segel får det att se ut som om fågeln faktiskt flaxar omkring just utom synhåll.

Ett minus finns det ändå: det händer ganska mycket på scengolvet då folk slåss eller tittar upp ur luckor i "däcket" och det är svårt att se allt då publiken sitter ganska lågt.

Det är lätt att tänka sig att sjörövarlekar kommer att vara populära i många hem en lång tid framåt.

Pjäsen är underhållande för vuxna men ändå tillräckligt lättförstådd för att även familjens minsta ska hänga med. Termer som sextant och koordinater används och förklaras smidigt. Dessutom finns de viktigaste begreppen med i programbladet tillsammans med en beskrivning steg för steg av hur man bäst fäktas med svärd. Det är lätt att tänka sig att sjörövarlekar kommer att vara populära i många hem en lång tid framåt.

Mira Bäck