"Det här är vårt land nu"

I VÄNTAN. Ali och Donya med sönerna Mohammed. Youssef och Youness. Bild: Kristoffer Åberg

Öronläkarens intyg visar att Ali har utsatts för tortyr. Den irakiska familjen väntar nu på Migris nya utlåtande.

– Jag bryr mig inte om var vi bor, vi kan bo i tält om det är det enda som finns, bara vi får stanna i Finland, säger Ali Kareem Mohammed.

– Vi åker inte tillbaka till Irak, de dödar oss, säger Donya Khalil. Min man fick utstå så mycket smärta i Irak. Men han lever och nu är vi här i Borgå och känner oss trygga.

Familjen på fem personer bor i ett småhus i de norra delarna av staden, i ett hus som vänliga borgåbor har ställt till deras förfogande.

– Jag är så tacksam, säger Donya. Här får vi bo alldeles gratis och får dessutom så mycket hjälp hela tiden. Barnen får skjuts ut till stora vägen där skolbussen plockar upp dem. Vi får hela tiden prov på värdfamiljens stora vänlighet.

Frisör och bilhandlare

Familjen har tre söner, Mohammed 19 år, Youssef 12 år och Youness 10 år.

– Jag har också en dotter i Irak, säger Ali. Hon bor där med sin man. Hon mår inte bra, inte psykiskt, men hon lever.

Ali, Donya och sönerna bodde i Samarra, en stor stad norr om Bagdad som hör till provinsen Salah al-Din.

– Jag jobbade som frisör, det är mitt yrke. Men jag sysslade också med bilar, jag köpte och sålde bilar, berättar Ali.

Det blev allt svårare att bo kvar i Samarra. En dag 2014 blev Ali bortförd med våld från sin frisörsalong.

– Jag blev torterad. Mitt huvud slogs upprepade gånger mot en vägg. Då fick jag en permanent hörselskada.

Ett vänligt land

Efter den händelsen flydde familjen från Samarra, till Turkiet.

– Vi flydde i början av 2015 och vistades sedan i Turkiet i tio månader.

Det var där familjen fick höra om Finland, att det är ett bra land för dem som flyr, att flyktingarna där tas vänligt emot, att det är lätt att få uppehållstillstånd i Finland.

Familjen färdades genom många länder för att komma fram till sitt mål.

Väl framme i Finland placerades familjen i förläggningen Poppel i Borgå.

– Poppel var en bra plats, säger Donya. När vi fick börja laga vår egen mat bjöd vi personalen att komma med oss och äta. Vi satt alla tillsammans och åt, vi kände att vi alla var lika mycket värda.

– Några familjer flyttade därifrån till Vanda men de kom senare tillbaka till Borgå. Borgå är den bästa platsen i Finland.

Alis bror har det inte lika bra. Han och hans familj bor på en förläggning i Kymmenedalen där ledningen inte bryr sig om mänskliga rättigheter och där det viktigaste är att de inneboende blir så billiga i drift som möjligt.

Annan dialekt

Efter en lång väntan fick Ali och Donya äntligen berätta om sin situation och varför de borde få stanna i Finland, för Migris tjänsteman.

– Mig intervjuade de i tre timmar och min fru i två timmar, säger Ali. Vi togs emot samma dag men vi intervjuades skilt.

– Min tolk kom inte från Irak, jag gissar på någon av länderna vid Persiska viken. Jag frågade henne om hon är hemma i Kuwait, men hon vägrade svara mig. Hon hade en annan dialekt och hon förstod inte allt jag sa.

– Jag vet att vissa detaljer blev oklara på grund av att tolken och jag inte förstod varandra fullt ut. Jag hoppas det går bättre vid nästa intervju. Nu väntar jag bara på den.

Mer förtröstansfulla

Ali ska nämligen på ny intervju till Migri.

Efter den första intervjun tog det bara en månad och så hade de beskedet i sin hand, det var negativt.

– De trodde inte på det jag berättade. De meddelade att vi kan flytta någon annanstans inom Irak, till Bagdad. Det är som om de inte förstod, trots att jag har gett dem alla mina papper. I Salah al-Din är vi alla sunnimuslimer.

Majoriteten av befolkningen i Bagdad är shiamuslimer.

Men genast efter det negativa beslutet fick Ali en kallelse till Öronkliniken.

En öronexpert granskade honom och skrev ut ett intyg om att hans öron och hans hörsel har skadats för ungefär tre år sedan. Läkarens intyg bekräftar Alis berättelse om att han har utsatts för tortyr.

– Vår jurist hjälpte oss att göra en förnyad ansökan till Migri.

– Nu är vi fulla av spänning, men mer förtröstansfulla än senast. När vi väntade på det första beskedet från Migri, det var för hemskt. Vi kunde inte sova, bara gråta.

Kurs i finska

– Snart har vi varit här i två år och vi åker inte tillbaka, de dödar oss, säger Donya.

– Barnen har det mycket bättre här, skolan är mycket bättre. Den äldre av småpojkarna gick i första klass när vi flydde, han hade varken lärt sig läsa eller skriva arabiska. Här lär pojkarna sig nytt varje dag.

Den äldsta sonen har inte fått gå i skola här i Finland, han är för gammal.

– Han jobbar litet med det han lärde sig i Irak, han är frisör och klipper sina kompisars hår. Och så går han med oss på kurs i finska. Röda Korset håller kurs två gånger i veckan.

Om ni får uppehållstillstånd, vad händer då?

– Då ska vi lära oss finska allra först.

– Jag är trygg här, säger Donya. Människor här i Borgå är så trevliga, de ler ofta, de skiljer inte på folk och folk. Hemma i Irak kände jag mig aldrig trygg, det här är mitt land nu.

Mer läsning