Det fönsterlösa landskapet

Bild: Flickr - Dan de Luca

Arbetsbyråerna kan bli ytterligare en byggkloss i hur landskapen 2019 blir ansiktslösa upphandlingsorganisationer.

Det har beslutats och backats, rotts och hopats mycket under Juha Sipiläs innovationsorienterade ingenjörsregering.

Den offentliga sektorns anställda verkar resignerat resonera att kommande reformer är genomförda först när de ser det nya skrivbordet. Utom möjligen då inom universitet och bildning, där röjsågen redan gick.

I arbets- och näringsförvaltningen har man också växlat fram och tillbaka för att sysselsätta landets 200 000 arbetssökande – medan redan 30 000 jobb mitt ibland oss ligger och väntar på någon som gör dem.

För att klara av att regelbundet intervjua arbetssökande skulle de statliga TE-byråerna få hjälp av privatföretag. Det var emellertid lagstridigt och så skulle byråerna i stället anställa folk själva.

I den nya landskapsförvaltningen – gökungen som först såg ut som ett ägg med bara en vårdreform inuti – tänker man däremot 2019 ro i samma sjö där man nu hopar. De nya landskapen ska upphandla hela arbetskraftsförvaltningen av privata företag.

TE-byråerna är i och för sig i en rejäl förtroendekris gentemot folket. De var på sin tid en välbemannad organisation med ett gott, professionellt socialpolitiskt kunnande för oss när vi hade livskris och var utan arbete.

Men byråerna har ålagts så många nya funktioner att de inte hinner betjäna alla. Också de kunder som gärna sköter sina ärenden på webb och mobil klagar över hur svårt det är att över huvud taget få tala med en människa, att få diskutera sin situation med någon mellan fyra ögon.

Arbetsförvaltningen har snarare blivit en kontrollinstitution som följer upp vad man gör, än bistår och hjälper till.

Företagare och andra arbetsgivare har också slutat se organisationen som en kanal att rekrytera folk. Den är mera en kassa, där man anhåller om TE-bidrag och subventioner när man väl har hittat folk och sjösatt sina projekt själv.

Det ska alltså bolagiseras och privatiseras. Precis som i vårdreformen ser vi sysselsättningsbolag och koncerner komma vid horisonten.

I skuggan av statens arbetsförmedlingsmonopol fram till 1994 växte det upp företag som hyrde ut arbetskraft – så som legendariska Eila Kaisla började förmedla sina första sekreterare per annons 1971.

Frågan är om de här numera omkring 1 000 ofta små företagen är de som ska börja ge den grundlagsfästa hjälpen till de arbetslösa – eller större och nya aktörer.

Hur som helst väcks många frågor om hur kommersiella företag kan garantera kontinuitet, neutralitet och personskydd. I vårt land har vi vant oss så starkt vid att "medborgarnes arbetskraft står under rikets synnerliga hägn", som det stod i vår gamla grundlag från 1919.

På ett häpnadsväckande sätt tycks landskapsreformen bli en täckmantel för en kraftig nyliberal omstrukturering av Finland.

Det traditionella Centerfinland verkar inte ens ha vaknat till det: Juha Sipiläs regeringsperiod ska inte återintroducera rödmylletidernas välfärdskontor ute i landet, eller sätta nya landshövdingar på de gamlas tron. Landskapet 2019 blir en upphandlingsorganisation utan så värst mycket yttre yta.

Det blir som när man i dagens Berlin frågar var det tredje rikets förvaltning på sin tid satt och guiderna bara skakar på huvudet och säger att man vet mycket lite om det.

Utan några jämförelser i övrigt.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm