Depressionstematik med humor och värme

ENMANSSHOW. Dennis Nylund pendlar mellan allvar och humor i föreställningen Allt som är underbart.Bild: Cata Portin

När mamman blir djupt deprimerad och försöker begå självmord reagerar hennes lilla son med att göra upp en lista över allt som är underbart. Dennis Nylund på scenen gör en formidabel rollprestation på en i Finland alltför vanlig tematik och lämnar åskådaren med känslan av att världen trots allt inte är så tokig att leva i.

Allt som är underbart

På Svenska Teaterns Amos­scen.

Av Duncan Macmillan.

Översättning: Nina­-Maria Häggblom.

Regi: Ann-­Luise Bertell. Scenografi: Arbetsgruppen. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Tommi Raitala. På scenen: Dennis Nylund.

Premiär: 21.9.

Enaktare på c. 1 t 10 min.

Åldersrekommendation: 13 år.

Spelas till den 28.10.2016.

Med andra ord innebär den hyllade brittiske dramatikern Duncan Macmillans pjäs Allt som är underbart (Every Brilliant Thing) att föreställningen trots den dödligt tunga tematiken lyckas ge åskådaren en feelgood känsla man sällan upplever i dessa sammanhang.

Detta trots att texten inte är så märkvärdig och ibland rentav schablonmässig, men minns då att det är en liten grabb som försöker muntra upp sin deprimerade mor med "allt som är underbart".

Och visst står han i – listan växer från de första tusen förslagen på underbara saker till hundratusentals med epitet från glass till Marlon Brando, bergochdalbana, etcetera. Och inte bara han själv utan också andra människor bidrar till att listan fortsätter att växa.

Orsaken är att hans mammas första självmordsförsök blir ett nytt och igen ett nytt, och så vidare. Men nu är grabben tonåring, och sedan ung vuxen, med allt vad det innebär av större känslighet och utsatthet, och större insikter i problemet depression.

Interaktion

Föreställningen är utan tvekan den sympatiske Dennis Nylunds stora show, men framförd så att publiken interagerar.

Färdigt utvalda personer bidrar med små roller, såsom hans far eller skolkurator, medan andra inför föreställningen får en numrerad lapp med exempel på underbara saker och läser upp vad det står när Dennis säger numret.

Föreställningen är utan tvekan den sympatiske Dennis Nylunds stora show.

I det här sammanhanget får jag nog revidera åsikten att interaktion med skådespelare är något hemskt och negativt, litet så som Hasse Alfredsson för sin del konstaterar i sketchen Gamle man från 1960-talet om ålderdomshemmet: "Om ålderdomshemmet tycker jag inte".

Samverkan med publiken löper friktionsfritt och ingen känner sig tvingad eller obekväm utan mera som en naturlig liten kugge i ett större spel.

Känslor

Det är inget litet problem pjäsen behandlar. Hos oss har över tvåhundratusen drabbats av någon form av depression, 2014 begicks 749 självmord i Finland, det vill säga två per dag. De nära och kära drabbas dessutom ofta av skuldkänslor och trauman som fordrar professionell hjälp.

Det som Dennis Nylund egentligen förmedlar från scenen är att vi ska bry oss om våra medmänniskor, att det finns vägar ut från det djupaste mörker och att en positiv livssyn finns där för den som orkar och vill hitta den.

Det som Dennis Nylund egentligen förmedlar från scenen är att vi ska bry oss om våra medmänniskor.

Att det sedan är med elegans och värme som Nylund spelar på våra känslosträngar och får dem att vibrera från djupaste moll till gladaste dur gör inte saken sämre.

Musikens roll i pjäsen är stor, pojken minns de sånger modern brukade sjunga när hon var friskare och de låtar hans undflyende och tillbakadragne far spelade från sitt arbetsrum, musik med Nina Simone, Billie Holiday, Dean Martin, med flera.

Publiken erbjuds ett fint set med låtar som Nylund ibland mimar till, sjunger med i själv och dansar till. Dennis Nylund är ju också känd som breakdance-experten Dennis "Äta" Nylund. När han drar loss på scenen är det bara att konstatera mervärdet i en föreställning där skådespel med substans, musik och dans går hand i hand.

Egil Green