Den svåra försoningen

Kan en krigsförbrytare få förlåtelse för de grymheter han begått? Kan bödel och offer försonas?

DOKUMENTÄR

***

Det oförlåtliga

Regi och manus: Lars Feldballe Petersen. Foto: Jarkko Virtanen.

Inbördeskriget i det forna Jugoslavien ligger drygt tjugo år tillbaka i tiden men för de närmast sörjande är konflikten fortfarande i högsta grad närvarande.

Vilket för oss till Lars Feldballe Petersens Det oförlåtliga (Anteeksiantamaton), en finländsk-dansk dokumentär där vi träffar såväl offer som "bödlar". De facto ligger fokus här på de sistnämnda, gestaltat av den i Finland bosatta Esad "Zenga" Landzo.

I en ålder av nitton utsågs den bosniska ynglingen till fångvaktare i Celebici, det ökända interneringslägret. Det sker i början av nittiotalet, i en atmosfär som präglas av hat och misstro de olika befolkningsgrupperna emellan.

För Esad, som på grund av sina föräldrars ekonomiska trångmål fick lov att skrinlägga sina konstnärsplaner, blir detta något av en välsignelse.

Här är han, nittonåringen, en hjälte, en riktig karl. En karl som inte drar sig för att trakassera, i vissa fall även ha livet av, internerna. Mera om detta i de smärtsamma pratstunderna med Slobodan, Petko och Branko som ännu tjugo år efter krigsslutet har svårt att tala om sina erfarenheter.

Sedan går det som det går, att Landzo i den internationella brottmålsdomstolen i Haag döms till femton års fängelse. Straffet avtjänas i Kylmäkoski i Finland och när Esad efter tio år bakom lås och bom blir frigiven skulle man kunna tro att livet går vidare.

Grymma samvetskval

Men se nej. Trots att kärleken så småningom kommer in i bilden plågas Esad fortsättningsvis av sina inre demoner. Eller som han själv lägger saken: "Jag har ingen framtid, ingen nutid, endast ett förflutet (som inte lämnar mig i fred)."

I ett desperat försök att försonas återvänder Esad därför till brottsplatsen, nu i sällskap av sina serbiska offer.

På tal om detta är Lars Feldballe Petersen mån om att inte flagga med de etniska och nationalistiska markeringarna – ett otyg speciellt i den här delen av världen. Men med tanke på att Esads far ständigt hänvisar till Koranen och dess rättesnören kan man sluta sig till att Esad tillhör det muslimska lägret.

Även i övrigt är det fråga om en välbalanserad och nykter helhet, som det personliga tilltalet till trots inte hakar upp sig på de talande huvudena.

Till saken hör att filmen inte kommer dragande med några enkla svar. För även om den goda viljan finns där kanske "det oförlåtliga" faktiskt är (och förblir) oförlåtligt.

Det är tydligen något som endast tiden kan ge svar på.

Krister Uggeldahl