Den goda populismen?

De flesta av oss associerar ordet populism till något entydigt negativt. En populistisk jargong förstärker fördomar och erbjuder enkla lösningar på komplicerade problem.

Journalisterna Göran Greider och Åsa Linderborg försöker i sin bok Populistiska manifestet rehabilitera begreppet. De hävdar att vi borde skilja mellan en god och en destruktiv populism.

Populism handlar om att använda ett språk som människor i gemen kan förstå. En populistisk framställning tar fasta på problem som angår och engagerar människor och erbjuder konkreta visioner om i vilken riktning samhället borde utvecklas.

Greider och Linderborg kritiserar de etablerade partierna för att genom överdriven försiktighet ha överlåtit populismen till missnöjespartierna. Författarna har själva sin hemvist inom vänstern, och de påminner om att arbetarrörelsen traditionellt har använt sig av en populistisk jargong. Löften om åtta timmars arbetsdag, drägligare arbetsförhållanden och upphävandet av klassamhället talade starkt till en arbetarklass som vaknat upp till att försvara sina egna rättigheter. På motsvarande sätt har liberala aktörer utlovat en stadig utveckling mot frihet och välstånd om den statliga regleringen avvecklas och konkurrensen släpps fri.

En liknande problematik kan iakttas även inom det religiösa fältet. Det finns karismatiska förkunnare, ofta inom nystartade församlingar, som utlovar framgång, rikedom och evig hälsa åt medlemmarna. Vi präster i de etablerade kyrkorna är försiktiga att lova för mycket, eftersom vi vet att framgångsbudskapet har en ödesdiger baksida: den som blir sjuk eller fattig får ju då skylla sig själv. Bibeln utlovar inte frihet från sorger, sjukdomar och bekymmer, utan snarare hjälp att kunna bära motgångarna i livet.

Samtidigt kan jag inte undvika att självkritiskt fråga mig: har vi i kyrkorna blivit lika försiktiga som de etablerade politiska partierna? Vågar vi inte tro att budskapet vi står för faktiskt har förmåga att förändra människors liv? Fegar vi ur då vi inte drar ut de radikala profetiska konsekvenserna av budskapet om att Gud verkar för fred, rättvisa och solidaritet?

Kritiken av etablissemanget är en hörnsten i missnöjespartiernas budskap. Den politiska, ekonomiska och kyrkliga eliten bör självklart tåla kritik, men populismen blir destruktiv när den också riktar udden mot grupper i marginalen.

Den destruktiva populismen lägger skulden för samhällsproblemen på specifika människogrupper. Argumentationen är bekant från historien: sjukdomar och missväxt har ansetts vara förorsakade av de som sprider villoläror, judar, häxor, sexuella minoriteter. I dag demoniseras framför allt invandrare och asylsökande, i synnerhet om de är muslimer.

Om politiken ska engagera människor bör samhällsdebattörerna klä oron över samhällsutvecklingen i begripliga ord och våga formulera konkreta visioner om framtidens samhälle. Men populismen kan framstå som en positiv kraft bara om den hålls öppen för kritisk diskussion och fri från demoniserandet av andra, redan marginaliserade människor.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.