Den första som når en stannad bil är kölden

Teijo Poutanen som deltagit i Operation Snöflingan i över trettio år har en klar bild av hur situationen på vägarna förändrats: dagens bilister har oftare tummen mitt i handen och dessutom gör de nya bilarnas moderna teknik att problemen är svårare att lösa vid vägrenen.

I dag är årets upplaga av Operation Snöflingan inne på sin sjunde dag. Första gången Automobilförbundets frivilliga ryckte ut för att assistera bilister under julsäsongen var år 1969, så i år ordnas aktionen för femtionde gången. Runtom i Finland är ungefär 150 frivilliga redo att rycka ut för att hjälpa nödställda i trafiken, bland dem finns Sibbobon Teijo Poutanen och helsingforsaren Reijo Häkkinen.

– För mig var det en kombination av viljan att hjälpa och intresse för bilarnas teknik som fick mig att komma med, säger Poutanen som varit med sedan 1982.

FAKTA

Så får du kontakt

Operation snöflingan fungerar via Automobilförbundets allmänna vägservicenummer 0200 8080.

Priset är 1,95 euro per minut + mobilsamtalsavgift. Det är gratis att köa.

Det lönar sig att be om en prisuppskattning av vägservicemannen eller bogserfirman när man ringer för att beställa assistans.

För Häkkinens del handlade det mera om slumpen.

– Det var en bekant trafiklärare som lockade med mig. Han höll en vägservicekurs som hade en deltagare för lite. Men han övertalade mig att komma med och kursen kunde fortsätta. Jag har varit med i Operation Snöflingan sedan 2002, så bara under tiden då folk haft mobiltelefoner, säger han.

Övergången då mobiltelefonen blev var mans egendom, i stället för att vara en "yuppienalle" för de rika, var också en vattendelare för Operation Snöflingan.

– Förr åkte vägservicemännen omkring längs med vägarna med en skylt på taket och letade upp bilister som drabbats av olika tekniska problem. På olika håll fanns viloplatser där man kunde stanna för att värma sig och dricka kaffe, det kunde handla om en husvagn till exempel. Men dels mobiltelefonerna, och framför allt de stigande bränslepriserna, satte stopp för det här, berättar Poutanen.

ETT OCH ANNAT. I Automobilförbundets bil finns bland annat startkablar, tryckluft, rep, olika kemikalier och även en första hjälpen-låda och en hjärtstartare. Bild: Kristoffer Åberg

Effektiv kommunikation

I dag är skyltarna på de frivilligas biltak fortfarande kvar men kommunikationen mellan dem och de nödställda har effektiverats. Det finns en nationell telefontjänst (se faktaruta) som tar emot bilisternas samtal från hela landet och förmedlar dem vidare till rätt regionalt område. Finland är indelat i fem regioner som alla har en regionjour med en specialutrustad bil. Om jouren råkar vara ledig och befinna sig i närheten kan han själv åka i väg för att hjälpa till, i annat fall kan han förmedla samtalet vidare till någon av de frivilliga.

– Nu för tiden sitter vi alltså hemma och väntar på samtal. När någon ringer går vi igenom var bilisten befinner sig, vad problemet handlar om och hur mycket våra tjänster kostar. Sedan är det upp till bilisten att bestämma om han tar emot hjälp av oss eller om han hellre väljer något annat alternativ, säger Poutanen.

Med sångens ord handlar det mera om att 'med tuggummi vi lagar den igen'.

Trots att alla frivilliga vägservicemän har en god kunskap om bilarnas teknik så är vägrenen ändå inget lämpligt ställe för större reparationer.

– Med sångens ord handlar det mera om att "med tuggummi vi lagar den igen". Vi kan till exempel byta till reservdäck och under åren är det överraskande många problem som lösts med isoleringstejp. Några kopplingsreparationer gör vi inte, men vi kan till exempel se till att bilisten får kontakt med en bärgningsfirma, säger Häkkinen.

Nu, liksom förr, är en vanlig orsak till att en bilresa tar slut i förtid att bränsletanken är tom. Poutanen säger att han hört en massa förklaringar om varför det gick som det gick, en vanlig orsak är att bilisterna litar blint på färddatorns uppskattning om hur många kilometer man ännu kan åka.

– Det bör man inte göra, många faktorer kan leda till att färddatorns information blir mycket opålitlig. En annan förklaring man hör rätt så ofta är att bilisten nog känt till att bränslet är nästan slut men att han har försökt köra vidare till en bränslestation där literpriset varit aningen billigare. Men i stället för att göra en liten inbesparing råkar bilisten ut för en betydligt saftigare nota när bränslet tar slut på vägen, säger Poutanen.

Häkkinen säger att Automobilförbundets servicemän visst kan komma körande med en dunk bränsle men att det ofta är billigare för bilisten att hitta en annan lösning.

– Om man är ute på glesbygden när bränslet tar slut blir det ofta förmånligare att ringa en lokal taxiföretagare.

MERA KRAFT. Om julhelgen är kall brukar många resor komma av sig då det inte går att starta bilen på grund av svaga batterier. Här har Reijo Häkkinen har kopplat fast startkablar. Bild: Kristoffer Åberg

Människan i fokus

Automobilförbundets vägservicetjänst fungerar hela året men under Operation Snöflingan har man fler frivilliga i beredskap. Till påsken ordnas en liknande aktion i form av Operation Videkisse.

– Folk undrar ibland varför vi inte har till exempel Operation Midsommarstången till midsommaren. Orsaken är att vädret är så varmt under den årstiden att det inte går någon nöd på folk fast bilen skulle stanna. Det är ju människorna och inte fordonen vi är ute för att hjälpa. Under julen och påsken kan vädret däremot vara mycket kallt, och det är viktigt att minnas att den som först når fram till en stannad bil är kylan, säger Poutanen.

Och om bilen stannar vid vägkanten är det viktigt att minnas att man inte ska bli kvar vid vägbanan.

Därför är hans främsta råd till dem som beger sig ut i jultrafiken, förutom att man på förhand ska försöka säkerställa att bilen är i skick, att man ska ha varma kläder inom räckhåll. Det lönar sig också att ha varningstriangeln på ett lätt tillgängligt ställe och inte längst nere i bagageutrymmet under all packning.

– Och om bilen stannar vid vägkanten är det viktigt att minnas att man inte ska bli kvar vid vägbanan. Man ska rigga upp triangeln och därefter ta sig till ett betryggande avstånd från trafiken, säger Poutanen.

Livet som frivillig

Antalet uppdrag som de frivilliga får under Operation Snöflingan har minskat under åren. En orsak är att bilparken föryngrats, en annan är att många försäkringsbolag erbjuder bärgningstjänster som en del av försäkringsavtalen.

– En del bilmärken erbjuder också liknande tjänster. Det finns till exempel en biltillverkare som bestämt att deras bilar får bogseras endast om de är insvepta i ett skyddstyg, säger Poutanen.

Trots att uppdragen blivit färre kräver Operation Snöflingan ändå ett stort engagemang av de frivilliga. Att vara i beredskap att rycka ut till exempel mitt på julaftonen passar inte alla. Både Poutanen och Häkkinen säger att det ofta är familjesituationen som avgör vem som kan vara med.

– Till exempel min son är redan fullvuxen och vi har ett bra samförstånd med frun. Men visst har Operation Snöflingan gått miste om många duktiga unga män då de börjat bilda familj och flickvännen inte gillat deras hobby. Men å andra sidan: när vi fått med lite äldre personer vars barn redan lämnat hemmet har de ofta hängt med i många år, säger Poutanen.

Det var på den tiden vi ännu patrullerade längs med vägarna som dåvarande finansministerns tjänstebil, en Turbosaab, kom susade förbi.

Under de över trettiofem år han varit med i Operation Snöflingan har han hjälpt otaliga bilister men ett fall minns han särskilt bra.

– Det var på den tiden vi ännu patrullerade längs med vägarna som dåvarande finansministerns tjänstebil, en Turbosaab, kom susade förbi. Tydligen öppnade föraren spjället lite väl mycket för när bilen var ungefär tvåhundra meter framför mig såg jag hur en oljestrimma började breda ut sig på vägen. Sen var det inte långt kvar tills bilen stannande. Jag ordnade med en lokal bogseringsbil för Saaben och taxiskjuts för ministern. Lite senare fick jag ett tackbrev med posten och det har jag fortfarande kvar.