Den blomstertid nu kommer

Inget mer finns att önska när sommarens dörr står på glänt och allt underbart ännu ligger framför oss.

Jag älskar dig, du är min bästa kund, säger hon medan hon kramar mig. En stund tidigare har jag träffat henne för första gången, i trappan, när jag skulle kliva upp till fjärde våningen i hotellet jag just checkat in på. Hon såg mig genom den öppna dörren till rummet hon städade och kom springande för att berätta att mitt rum tyvärr ännu inte var iordningställt. Hon ber om ursäkt. Alltför många gånger.

Hon förklarar att hon är ensam i dag, att hennes kollega är sjuk och att hon inte hunnit upp till fjärde våningen än. Det gör inget svarar jag. Det är då hon kramar mig och älskar mig. Då jag säger att jag bara lämnar mina väskor på rummet och att det inte är någon brådska älskar hon mig ännu mer. Det handlar inte om att jag är snäll. Det handlar om omständigheterna hon lever i. Att inte kunna få en inhoppare för den sjuka kollegan utan förväntas sköta även dennes jobb. Att det krävs det omöjliga. Att jag är den bästa kunden för att jag inte kräver att få tala med chefen. Mitt rum blir ju inte fortare klart om jag skriker och kräver. Jag finner mig plötsligt i en oväntad maktposition. Men samtidigt så ser jag ju tydligt mitt eget privilegium. Men det hon föga anar är att jag någon vecka tidigare varit i en nästan likadan situation. Och veckorna innan. Tills jag sade ifrån. Där är skillnaden. Jag kan välja bort skrik och mobbning. Jag är fri. I alla fall tror jag det fast det har varit en galen tid. Med beslut som ingen egentligen vågat ta, med ord som kanske aldrig borde ha sagts under obekväma möten. Vad jag med säkerhet vet, är att jag vill förvalta utrymmet som är mig givet, på ett sätt som inte liknar det jag just beskrivit. Det är mitt ansvar att ge plats, peppa och dela med mig. Det är mitt ansvar att vägleda genom kärlek, inte maktbegär.

Under dagarna i storstaden tankar jag livsglädje genom att spendera tid med mina vänner. Vi har ätit underbart god mat, njutit av konserter, promenerat i de vackra parkerna, diskuterat, skrattat och gråtit både av glädje och av sorg. Jag behöver få höra tonfall och de smittande skratten, känna värmen och torka varandras tårar. Det räcker helt enkelt inte med bara några ord och fotografier på sociala medier.

När jag återvänder hem till den lilla staden och stiger av bussen i den ljumma majnatten är jag plötsligt ensam. Jag stannar till vid bron och lyssnar till näktergalen vars sång ekar i natten. Jag genar hem genom gränden följd av ekot av den skickligaste sångaren i natten. Tacksam för allt detta textar jag min käresta om att jag är hemkommen. Jag vill skriva om allt det vackra i natten men det är sådant jag inte i ord kan beskriva. Jag vill skrika ut om min längtan efter en rättvisare värld för alla. Jag sitter tyst på trappan och klockan visar midnatt. Inget mer finns att önska när sommarens dörr står på glänt och allt underbart ännu ligger framför oss.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga