De tryggaste barnen är de ofödda

Vad är det som får människor att inte vilja ge en ny människa det som de själva har fått?

Jag tror att varje person som har barn ibland önskar att de aldrig skulle ha fått några. Ni vet, stunder då nerverna har tänjts ut till max, i bilen på väg till en släktfest, försenade, så klart, då alla festskor plötsligt har reducerats från par till bara en enda av varje, och partyt i baksätet har utmynnat i handgemäng värre än några knuffar män emellan på självständighetsbalens efterfest. Sanningen är att livet många gånger skulle vara enklare, smidigare och behändigare utan barn. Inga barnkalas att ordna, inga hobbyer att skjutsa till, färre luskamningar och avmaskningar, inga julfester på dagis eller skola och ingen som ligger på hallgolvet och vrålande ålar upp ett svettigt raseri för att vinteroverallen är för varm. Kanske det är många som konstant tänker så här, eftersom det föds rekordlite barn i Finland just nu.

Det handlar inte enbart om att många skjuter upp förökningsförsöken tills det är för sent. Allt fler väljer medvetet bort föräldraskapet. Befolkningen åldras, grundtryggheten är hotad och regeringen har uppmanat finländarna till "förökningstalko" för att sätta sprätt på befolkningstillväxten. Ilta-Sanomats färska enkät, där 15 000 finländare deltog, visade att det inte är fertiliteten det är fel på, mera viljan. I vårt självmedvetna tidevarv där vi ska hålla oss evigt unga och fräscha, spännande och på resande fot, ger inte mjölkspyor på axeln och påsar i storlek och färg av maxisopsäckar under ögonen någon annan insta-effekt än "tycka-synd-om". Vi är en självisk generation, men den sträcker inte sina tankar tillräckligt långt bakåt. Navelskåderiet upphör vid den egna naveln, inte vid strängen som en gång ledde till en moderkaka och från vilket livet, det som skulle bli ditt, insöps från en annan person, en som hade bestämt sig för att ge upp sin egen bekvämlighet, till och med sin kropp för din skull. Den ofrånkomliga sanningen är ju att vi alla har varit barn en gång. Någon snöt din näsa, trädde en vante på din hand för sjunde gången efter att du skrikande slängt den i snödrivan, tog emot sparkar och slag när du var i trotsåldern, kammade ut ditt trassliga hår och grabbade tag i din hand innan du hann rusa i väg under en buss. Vad är det då som får människor att inte vilja ge en ny människa det som de själva har fått?

Kanske det är just det, att vi är den sista generationen som verkligen har fått precis allt, som har gjort oss så själviska att vi inte vill dela med oss av oss själva till en person som är fullkomligt beroende av oss. Det är för jobbigt och det finns så mycket annat att göra. Dessutom, vad är detta något vi ska ge våra barn? Massutrotning av djurlivet? Klimatflyktingar? Översvämningar och skogsbränder? Kanske det osjälviska är att avstå och skydda de ofödda från det förflutna som våra föräldrars själviska generation har gjort till deras framtid.

Johanna Holmström författare