De rotlösa flygandes fritt

Priset för en liberalare värld är väl en individualism som ställvis gått överstyr.

I dokumentären från ett fängelse i vårt östra grannland berättade fångarna (med ett medeltal på tre dråp per person) om brotten de begått och hur det känns att sitta instängd en evighet. Att veta exakt hur många minuter om dagen man ser himlen och solen. Eller timmar i decenniet man får träffa sina anhöriga, sitt barnbarn i samma ålder som sitt eget barn senast.

Den vanligaste historien var att man hade supit sig full, och när man vaknat ur ruset, insett att man dödat några människor. Ryssland har ändrat dödsstraffet till 25 års fängelse. Så den tiden skulle nu spenderas 8 000 kilometer in i en skog i Sibirien. Deras verklighet känns för en vanlig människa absurd på många plan. Våldtäktsmän och mördare i en klar hierarki, enligt nyanserna i brotten de begått. Som känt är brott mot barn en garanti till den lägsta rangen i fängelser. Som en fånge uttryckte det: han har inget problem med att döda vuxna, och brann av iver att börja från pedofilerna. Hedern verkar ha en ännu större roll i förhållanden mellan dem som många uppfattar som hederslösa.

Delvis var åsikterna bekanta från konservativa klipp jag sett från Finland på 1950-talet. En del män litet vilsna i sina nya roller. Så i fängelset verkar de nästan ha hittat vad de söker: strukturer, tvång och klara fack med allt från bossar till underlåtna älskare. Enkelt att omfatta, följa och godkänna.

Det som slog mig var att vi redan är inne i den andra generationen som sett på blodiga skräckfilmer och dödat värre virtuellt, samt inte stigit upp i takt med solen eller fått stryk med jämna mellanrum. Allt det där som skulle förstöra inombords och förorsaka en tidigare oskådad våg av kriminalitet och moraliskt förfall. Den hatar sitt barn som sparar på piskan, sades det ju. Och ändå sitter nu i Finland proportionellt endast en tredjedel i fängelse jämfört med då stränga uppfostrade till stränga. Kan det vara så att insikten inte bara räckte till, få saker var bättre förr, och man helt enkelt föder vad man ger?

Priset för en liberalare värld är väl en individualism som ställvis gått överstyr. Vi har inte längre så nära kontakt med varandra, eftersom alla överlever oberoende. Det jag själv från gången tid ännu önskar få uppleva är känslan av att bygga upp ett samhälle. I stället för att nu kortsiktigt riva det som gjorde nationen bra. Ett gemensamt mål och mera solidaritet, vilket resulterar i färre rotlösa barn som i gäng uppfostrar varandra. Gänggemenskap är vårt morgondagens hot och behovet kan endast fyllas av annan gemenskap och mening med livet. För det är det som alla skaffar sig, på ett eller annat sätt.

Min skräckscen gäller hur man skurit i utbildningen den senaste tiden. Vi tappar för många unga på vägen redan nu. Gänggemenskaper à la flugornas herre slussar endast till bårhus, celler och torra tårar. Hur sorgligt är inte det att det verkar vara bättre än ingenting.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa

Mer läsning