De österbottniska slätternas melankoli

Månskensbonden spelar i Borgå på fredag. Med låtar som Döpt i Kyro älv och Släkt i var och varannan gård är musiken sannolikt bekant för de flesta svenskspråkiga radiolyssnarna.

Marknadsföringstexten inför Månskensbondens spelning i Borgå ger en aning om vad det handlar om när Markus Bergfors, som han egentligen heter, äntrar scenen.

Kyro älv, Österbottens Mississippi, rinner från Seinäjoki ut i Bottenviken genom den lilla byn Kvevlax som ligger strax utanför Vasa. Det var i detta gränsland mellan landsbygd och stad, finskt och svenskt och religiöst och sekulärt som den finlandssvenska artisten Månskensbonden växte upp bland mopeder, bönehus och indiemusik.

Markus Bergfors svarar i telefonen mitt i en flytt. Det är nästan tre år sedan första låten kom ut: Döpt i Kyro älv – en lätt melankolisk discodoftande låt om uppväxten på den österbottniska landsbygden. Rösten ekar mellan tomma väggar.

– Månskensbonden föddes med den låten. Jag flyttade tidigare flitigt mellan Sverige och Finland, fem eller sex gånger på två år. Tanken om Månskensboden vaknade då. Både farfar och pappa har varit månskensbönder, så det handlar lite om att söka sig tillbaka till rötterna efter att ha flängt på mellan länderna.

Det viktiga språket

För finlandssvenska artister är språket ofta ett dilemma: ska det vara högsvenska, rikssvenska eller engelska? Den egna dialekten är mindre vanlig, men den som lyssnat på Månskensbonden har antagligen lagt märke till att Bergfors sjunger på "österbottniska", mera specifikt dialekten han själv pratade i barndomen och ungdomen.

Musik på den egna dialekten blev kanske normaliserad först när Mattias Björkas dök upp med Vasas flora och fauna, också det ett band med österbottniska rötter. Själv har Bergfors tidigare skrivit också på engelska med bandet Timshell.

– Jag tror att Björkas lite banade väg för att sjunga på det "egna språket". På finlandssvenskt håll har det varit en brist på förebilder. Jag testade lite på att sjunga på svenska när jag bodde i Sverige. Det var högsvenska, och det kändes aldrig som eget, säger Bergfors.

Han beskriver det också som förlösande när de första låtarna på österbottniska föddes – där Bergfors märkte att det var låtar som hade hängt med länge men som han inte fått utlopp för.

– Jag hade aldrig kunnat skriva dem på engelska. Och när jag väl började skriva på österbottniska så kom det ganska många låtar på en gång. Det fanns liksom ett tryck som jag inte hade tänkt på men där jag hittade de där små historierna som jag ville berätta.

Känner igen

Trots dialekten tror Bergfors att låtarna och den österbottniska melankolin känns bekanta också på den östnyländska landsbygden – små orter lever i samma brytningsskede oavsett var i Finland man bor. Avfolkning, urbanisering och bybutiker som stänger ger samma känsla oavsett dialekt.

– Samma melankoli finns nog överallt på landsbygden. Det blir så när bybutikerna stänger.

På gång är också lite ny musik, där Månskensbonden så småningom släpper åtminstone en EP. Därefter ska Bergfors börja jobba på ett relationsrelaterat album, något som också har en överraskande koppling till språket. Han har märkt det som också andra artister noterat: det är svårare att skriva om kärlek på svenska än på engelska.

– Det är mera genuint och äkta, det egna språket automatiskt blir närmare hjärtat. Det är lättare att skriva en uppväxtskildring på svenska, men kärlek är jäkla svårt. På svenska förstår man varje ord på ett helt annat sätt. Man kommer lättare undan med klichéer på engelska som inte är ens känslospråk.

Månskensbonden spelar på Kulturhuset Grand på fredag den 14 september klockan 19.