Att värna om meningsfullheten

Jag vet genom mitt yrke att mycket går förlorat om ungdomen inte får levas.

23.10.2020 06:15
På väg hem från jobbet möter jag några studentkårsbekanta. De ser matta ut, en av dem säger uppgivet att nästa sak att se fram emot är julafton. Det känns absurt, att vi är kring 20 och 25 och nästa sak vi har inplanerade i våra kalendrar är jul. Det som får mig att förstå allvaret på riktigt är när min mest upptagna och festliga kompis en dag säger att hon inte längre har något att berätta, det händer ju ingenting. Vi pratar om hur mycket vi saknar att gå på fest, eller ens en middag. Men vi hålls hemma, för nu ska endast det nödvändigaste utföras. Men vem bedömer egentligen vad som är nödvändigt? Och om något är meningsfullt, kan det då räknas som nödvändigt? När undantagsläget förlängs och blir vardag uppkommer frågan om vad vi får fylla vår vardag med, och vem som har rätten att avgöra vad som är så viktigt att det får utföras också under en pandemi.
När restriktionerna igen hårdnade verkar också vårt behov av att döma andra ha ökat. Det jag upplever som obehagligt är att vi nu börjat värdera våra medmänniskors aktiviteter. Vi berättar gärna för varandra vad som är tillräckligt meningsfullt att hålla på med. Måste den där faktiskt sitta på kafé varje eftermiddag liksom? Måste de unga jämt träffas?
Ja, tänk om de faktiskt måste? Det som kan se ut som ett slentrianmässigt kafébesök i någons ögon, kan vara en ensam människas enda sätt att få tillbringa tid med andra. Om vi kräver att de unga stannar ensamma hemma, har vi egentligen funderat över vad det innebär? Att låta bli att fördjupa sina vänskaper, att avstå från möjliga förälskelser som kan bli livslåga kärleksrelationer? Det som ser ut som rent nöje i någons ögon kan vara det viktigaste i någon annans liv. Det som gör livet värt att leva.

ANDRA LÄSER