Dans som politik

Hur vi dansade definierades inte av någon åskådares ögon utan av hur vi själva ville dansa.

Finlands 100-årsjubileum firas glädjande även ur jämställdhetens perspektiv. Projektet 100 gärningar vill samla minst hundra konkreta handlingar som kan främja jämställdheten i vårt land. Jag och mina vänner har gjort vår alldeles egna jämställdhetsgärning som jag varmt rekommenderar för alla att prova på.

En onsdag i slutet av april bjöd jag in femton tjejer på fest. Vi döpte vår kväll till feministisk fuldans och tanken var att gå ut och dansa tillsammans, ta över dansgolven utan känslor av skam och försöka dansa som om ingen tittade. Vår framfart väckte redan på vägen förargelse och flera grupper av unga män hade ett behov av att högljutt ropa glåpord efter oss. Också när några av oss ställde upp på stadsbibliotekets trappor och gjorde en dans kände fyra män det nödvändigt att komma fram och kommentera att vi dansade fult. Vi ropade tillbaka att det var meningen. Men att de såg oss dansa och trodde att vi ens försökte dansa snyggt eller för dem belyser rätt bra hur kvinnors aktivitet, kroppar och handlingar ännu 2017 lätt ses som något som får bedömas och kommenteras av vem som helst.

På kvällens första dansgolv fick vi vara alldeles själva. Vi dansade så svetten lackade, tävlade om vem som kunde dansa fulast och mest obrytt. Vi utstrålade lycka, ungdom och kanske framför allt frihet. Hur vi dansade definierades inte av någon åskådares ögon utan av hur vi själva ville dansa. Vi hejade på varandra att dansa allt fulare och allt större, att ta plats.

Senare under kvällen bytte vi ställe och möttes av ett halvfullt dansgolv med både tjejer och killar. Jag lade genast märke till hur snabbt och hur radikalt allas vår dansstil förändrades, hur våra rörelser blev svalare och mer diskreta. Hur blickarna vi hade på oss gjorde oss mindre och kanske framför allt mindre fria och mindre roliga. Vi täcktes inte längre fjanta oss på samma sätt och energin i oss laddades sakta ur. En kille kom fram också här och kommenterade vårt dansande som om han skulle ha någon som helst rätt att göra det.

Den onsdagskvällen lärde mig väldigt mycket om kvinnlig gemenskap och energi, men ännu mer om hur medvetna vi är om vilka blickar som läggs på oss och hur snabbt vi reagerar på dem. Känslan av att gå längs Åbos gator och inte vara rädd även om det ropades efter oss gjorde ett starkt intryck i mig. Tänk om det alltid kunde vara så här? Min existens på den nattliga gatan tillsammans med femton sjungande tjejer kändes så självklar att jag slogs av den. Plötsligt var gatan bred och till för oss, och när killar ropade kunde vi skratta åt dem i stället för att haja till.

Det jag också insåg av att dansa på stadsbibliotekets trappor var att det fortfarande finns få saker som provocerar människor mer än unga kvinnor som tar plats utan att be om lov. Som gör saker för sig själva och inte för omvärlden att döma. Jag tycker alla borde prova på det, en mer frigörande upplevelse finns inte.

Ida-Maria Sola är Borgåbördig psykolog, bosatt i Åbo.