Dagistanter gör uppror

Det är bra att stärka småbarnspedagogiken, men inte på bekostnad av vård och omsorg, och lagom små barngrupper.

Ätit, lekt och sovit. Det var standardsvaret när man som förälder frågade barnet hur dagen på dagis har varit. Sen fortsatte kvällen hemma med ungefär samma rutiner – äta, leka och sova.

Det här är länge sedan, och både föräldrar och barn i det här exemplet har mestadels goda minnen av dagistiden. Tanterna hade oftast tid att ta en ledsen unge i famnen, barnen var hela och mätta och belåtna med sin dag.

Men bra kan bli bättre. Tiderna förändras och därför är det vettigt att även småbarnspedagogiken utvecklas och förnyas. Daghem är inte endast en förvaringsplats för att föräldrarna ska kunna arbeta. Och de som jobbar på daghem är inte "dagistanter" utan redan i dag personal med utbildning inom pedagogik, vård och omsorg.

Regeringens förslag till en ny lag om småbarnspedagogik lämnades till riksdagen i början av april. Målet med den nya lagen är att utveckla småbarnspedagogikens kvalitet och stärka personalens pedagogiska kompetens.

Fram till 2030 ska förändringen vara genomförd, och då ska minst två tredjedelar vara högskoleutbildad personal.

Så långt är de flesta överens om att förnyelsen är bra och nödvändig. Men hur man ska uppnå målet råder det olika åsikter om.

I onsdags marscherade en stor del av dagvårdspersonalen i Nyland ut från sina arbetsplatser i protest mot att allt fler i personalen ska ha universitetsutbildning.

Lärarfacket OAJ, dit de universitetsutbildade barnträdgårdslärarna hör, stöder förändringen medan medlemmar i fackförbunden Talentia, Super, JHL, Jyty och Tehy marscherade ut i protest. Det är de övriga personalgrupper som sköter om barnen på daghemmen.

Att lönerna för anställda inom dagvården dök upp till diskussion ungefär samtidigt som den nya lagen läggs fram var kanske ett sammanträffande. I mars gick barnträdgårdslärarna ut med sitt missnöje över branschens låga löner, och snart hakade barnskötarna på för att inte bli bortglömda.

Lönerna är orättvist låga och senast när utbildningskraven höjs måste också lönerna justeras rejält uppåt. En hög utbildningsnivå och bra löner signalerar att arbetet med barn är viktigt och har hög status.

Samtidigt frågar man sig om vården av småbarn, de allra minsta, faktiskt kräver en universitetsexamen. Om betoningen på "pedagogik" stärks får det inte leda till att "vård och omsorg" inte uppfattas som viktigt längre. Närheten till en varm och trygg famn och tillräckligt många vuxna i en inte alltför stor barngrupp är väl vad de flesta föräldrar önskar sig för sina småttingar?

Oron för alltför stora barngrupper lyfts också fram i diskussionen om de nya utbildningskraven. Den nuvarande dimensioneringen med en vuxen per fyra barn i gruppen för under treåringar, och en vuxen per åtta barn i gruppen för barn över tre år ska stå fast också i fortsättningen. I grupperna får det vara högst mellan 12 och 24 barn, beroende på om barnen är under eller över tre år gamla.

Om man dessutom vill effektivisera verksamheten genom att spara på kvadratmetrar kan resultatet bli stökiga och bullriga miljöer, som motverkar pedagogikens mål.

Det är lätt att hitta motiveringar till att stärka den pedagogiska kompetensen men vad är nyttan med att ställa yrkesgrupper mot varandra? Lagförslaget verkar vara ännu ett i raden av förslag där regeringen har bråttom att få den genomförd utan att grundligt utreda konsekvenserna.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland