Dagen då världen inte förändrades

Världen består tillsvidare och i år ska jag fira min födelsedag.

På min födelsedag för två år sedan vaknade jag upp till en förändrad värld. Donald Trump hade valts till president i USA och tredje världskriget stod för dörren. Jag hade varit i Stockholm dagen innan och staden var drabbad av ett snökaos "på grund av genusplogning" (eller kanske på grund av en hel jäkla massa snö). De annars så artiga och korrekta svenskarna förvandlades till stelt stirrande, knuffande robotar som bara brydde sig om att hinna först till vilket tåg eller vilken buss som än gick ut ur staden. En ung man med bakåtslickat hår, klädd i brun yllekappa och svarta handskar och med ett hårt uttryck i sitt vackra ansikte knuffade undan en kort, höggravid kvinna och väste "Ur vägen!" Nästa morgon vann The Pussygrabber och inte mycket har gått annat än söderut i USA sedan dess.

Men världen förändrades inte. Det blev inget krig och vi fortsätter förstöra miljön och utrota våra djurarter. Jag har inte firat min födelsedag sedan jag fyllde 30, för jag har råkat jobba varje dag den envisas med att dyka upp i kalendern. Världen och livet rullar liksom på trots våra tankar på omedelbara katastrofer och världsförändrande händelser.

Jag sällskapade en gång med en man som var övertygad om att jorden skulle gå under 2012, i samband med Maya-kalenderns sista datum. I fyra månader skickade han mig fotografier av amatörvideor där folk påstod att de filmat ett främmande objekt på himlen trots att det i de flesta fall var fråga om solfläckar i kameralinsen. Det spelade ingen roll hur tydligt det var. Den här inom teknologi högutbildade mannen var fullkomligt övertygad om att han såg den mytomspunna planet X som skulle ramma vår planet vid nyåret 2012. Han förberedde sig på en reptilinvasion med att samla konservburkar på hög i sitt köksskåp. Jag försökte tala till rätta, komma med förnuftsargument och skratta bort det. Inget hjälpte. I tysthet bestämde jag mig för att avsluta affären med honom om vi såg 2013. Det gjorde vi.

Larmrapporter världen över konstaterar att mänskligheten inte kommer att överleva länge om vi fortsätter att leva och konsumera som vi gör. Men vi kommer inte att kunna fortsätta så. Någonstans kommer antingen en förnuftsmässig eller naturlig gräns emot. Vad som händer efter det, vet ingen. Det jag vet är att människor har en enorm anpassningsförmåga. Vi gråter över att våra barnbarn blir tvungna att leva i en värld som är helt främmande för oss, men när den tiden kommer är det redan deras normala. Människan är mest av allt rädd för att förlora sitt eget nu, ett nu som vi tycker är så bra att vi skulle vilja att det består för evigt, men det händer aldrig. Alla förändringar, både de goda och de onda, händer så långsamt att vi först i efterhand, när vi kisar genom historiens dimmor undrar; hur var det ens möjligt att det kunde hända? Världen består tillsvidare och i år ska jag fira min födelsedag.

Johanna Holmström författare