Dagen då barnet försvann

GRÄNSLAND. Kristina Murray Brodins och Maija Hurmes bilderbok Allt är precis som vanligt handlar om ett litet barns längtan efter att bli sedd. Bild:

Situationen är bekant för de flesta småbarnsföräldrar; vardagsmorgon, visarna på väggklockan upplyser om att man redan borde vara på väg men i tamburen sitter barnet och har inte bråttom någonstans.

Allt är precis som vanligt

Text: Kristina Murray Brodin.

Illustrationer: Maija Hurme.

Förlag: Schildts & Söderströms.

Föräldrarna tjatar, manar och skyndar på. Barnet, vars uppfattning om tid är begränsat, förstår inte tjatet, vill bara ha föräldrarnas uppmärksamhet – den positiva. Kristina Murray Brodins och Maija Hurmes bilderbok Allt är precis som vanligt handlar om just detta, om ett litet barns längtan efter att en vanlig vardagsmorgon bli bekräftad och sedd av jäktade föräldrar som bara tänker på att komma i tid till jobbet.

När bekräftelsen uteblir galopperar barnets fantasi i väg och den dystraste tanken av alla slår rot. Om barnet inte fanns, skulle föräldrarna bli ledsna då? Förstås säger föräldrarna, "då blir vi ledsna, så vi dör", svarar mamman. Men inte tillräckligt övertygande för barnet som bara ser föräldrar som avlägsnar sig från dagisgården, går till sitt och lämnat barnet efter sig.

I gungan fortsätter fantasin att skena och blir en dröm, en nervkittlande dröm för barnet, en mardröm för föräldrarna. För barnet vill verkligen veta om och hur föräldrarna reagerar om barnet försvinner, blir de verkligen så ledsna att de dör? Så barnet gör sig osynligt för att se vad som händer.

Sorg och förtvivlan

Här, i ett slags gränsland mellan dröm och verklighet, arbetar Murray Brodins vackert lyriska text sömlöst med Hurmes uttrycksfulla bilder i varma toner. På uppslagen som följer på försvinnandet iakttar barnet, inkapslad i en färgad cirkel, föräldrarnas reaktioner som vore hen osynlig.

När barnet inte kommer hem till middagen beger sig pappan ut för att leta i mörka natten. På dagis sitter kompisarna med nedböjda huvuden och saknar den som fattas. I tvättstugan sitter mamman med barnets tröja och skriker ut sin sorg. Alltmedan barnet ser på från sin lilla bubbla.

Föräldrarnas förtvivlan och omgivningens sorg, blir till sist bekräftelsen som barnet saknat och behovet att göra sig osynlig försvinner och allt blir precis som vanligt. Med den outtalade förhoppningen att föräldrarna nu tar sig tid att se sitt barn då det behöver det som mest.

Pia Vuorio

Mer läsning