Albert Häggblom: Att våga säga ”ja och…”

För ett par veckor sedan arrangerades den 20:e Kulturkarnevalen och i år hade Borgå äran att stå värdstad för evenemanget. En tillställning som samlar hundratals högstadie- och gymnasieelever från hela svenskfinland i en intensiv yra av kultur. Det är festligheter, uppträdanden, samtal och samarbeten i över 20 olika workshoppar eller labb som de heter på kulturkarnevalen.

Jag blev direkt indragen och fascinerad av stämningen, ivern och intresset under karnevalen. Inte bara hos deltagarna utan också bland alla andra labbledare och arrangörer. En slags positiv och tillåtande attityd och nyfikenhet som lätt smittar av sig, men som man ofta kan glömma bort i sin vardagliga rutin. En slags stämning av att vilja lära sig av varandras likheter och olikheter, istället för att bara anta och förutfatta. En stämning av att säja ”ja” till nya situationer och upplevelser istället för att säga ”nej, jag vet redan”.

Det här var min första kulturkarneval. Den startade precis då jag själv gick i gymnasiet, och jag har inget minne av att vi i Borgå Gymnasium skulle ha reagerat ”Jaaa, fan va kiva me massa kultur äntligen!” år 2003. Fast jag redan då hade ett intresse av att skådespela så tror jag snarare att jag inte vågade, jag vågade helt enkelt inte säga ”ja”, utan snarare ”nej, jag vet redan…”. Men nu, 19 år senare, när jag fick förfrågan om jag ville leda ett labb i improvisationsteater så var svaret definitivt ett ”ja”.