Litteraturen lever!

För den som till äventyrs fortfarande tror att boken är död är Helsingfors bokmässa ett välgörande motgift.

Fyra dagar av bokmässa förbi. En lika utmattande som underbar upplevelse för oss som är där i egenskap av utställare. Nytt publikrekord (85 600 personer), fyllda bokkassar och glada skratt. Det stora finlandssvenska kvarteret är ghettot när det är som bäst. Som en turkisk basar: stimmig, sammanpackad och gemytlig – och öppen för den som vill gå ut eller in. Bokmässans nya programchef ville visserligen spränga det svenska kvarteret, och sprida ut det i det finska bokhavet, men det lyckades man förhindra. Money talks, och den stora finlandssvenska avdelningen är en viktig kund.

För den som till äventyrs fortfarande tror att boken är död är Helsingfors bokmässa ett välgörande motgift. Enbart i det svenska kvarteret är bokutgivningen överväldigande, och fjärran är den tid då parnassen dominerades av de två stora och ”riktiga” förlagen.

Men så är det tyvärr fortfarande väldigt långt i den verklighet som filtreras på de stora tidningarnas kultursidor, speciellt i den största och viktigaste, HBL. Den som räknas, och den enda som har råd att bestå sig med skickliga redaktörer specialiserade på litteratur. Men det är allom bekant för dem som följer med den finlandssvenska kulturscenen att de små förlagen haft och fortfarande har väldigt stora svårigheter att få synlighet för sin utgivning.

Låt mig som exempel ta den genre som står både förlagen och läsarna nära, det vill säga ”lättare” litteratur av typen deckare och thrillrar. De senaste åren har flera nya namn trätt fram, och det med framgång, som Karin Erlandsson och Eva Frantz. Men vi har också andra, som Alf Snellman, pseudonymen Håkan Westö och nu senast Tage Kurtén. De förra har fått stor uppmärksamhet, utgivna som de är på de stora förlagen, medan de senare, alla utgivna på mindre förlag, befunnit sig i medieskugga. I skrivande stund (i förrgår), ingick äntligen en recension av Kurténs bok i HBL, mig veterligen först efter trägna propåer.

Alf Snellman, garvad journalist med flera böcker bakom sig, har inte fått någon uppmärksamhet i hufvudstadspressen. Inte heller pseudonymen Håkan Westö, trots att hen redan publicerat tre thrillrar med handlingen förlagd till olika delar av Svenskfinland. Att böckerna medvetet skrivits för att nå också dem som ogärna läser tjocka och ”svåra” böcker är enbart det värt att notera. Och pseudonymen i sig borde ju väcka redaktörernas nyfikenhet, för vad är väl roligare än att försöka lista ut vem det kan vara?

Men nej, Håkan Westös underhållande thrillrar är ”kiosklitteratur” man inte behöver lyfta upp på kultursidor måna om sin värdighet, där man hellre ger utrymme för litteratur från andra länder. Och det ska man göra, självfallet, för vi ska minsann inte isolera oss utan alltid ha blickarna utåt, mot andra länder och kulturer. Men om vi nonchalerar stora delar av den litteratur som faktiskt ges ut, och läses, i olika delar av Svenskfinland kapar vi medvetet viktiga delar av vår finlandssvenska verklighet, och amputerar oss själva.

ANDRA LÄSER