Ledare: Ryssland i våra bakhuvuden

I diskussionen om vårt grannland Ryssland behövs både öppenhet, lyhördhet och ledarskap.

I mars 1953 dog sovjetledaren Josef Stalin. Tidningarna i Finland tog storslaget, med "uppriktigt beklagande del av sorgebudet från Moskva". HBL beskrev Stalin som "en oskrymtad vän av vår frihet och vårt oberoende".
Artigheten mellan folk och nationer var kanske en annan då. Ändå är det svårt att förstå att man skrev så bara åtta år efter krig, där Stalins sovjetiska övermakt hade skördat 90 000 finländska liv, "förvecklingar på grund av världshändelsernas gestaltning".
Upprörande många sovjetmedborgare, också med finländska rötter, hade likviderats i mekaniska utrensningar på 1930-talet; det omskrev ingen i de förskönande epilogerna till Stalin.
Åtta år är ingen lång tid. Det är som den tid som har gått mellan Lehman-finanskrisen 2008 och i dag.
VSB-avtalet om vänskap, samarbete och bistånd från 1948 mellan Finland och Sovjetunionen gällde i 44 år. Under de åren har miljoner finländare som i dag svarar på opinionsmätningar om bland annat den västliga försvarsalliansen Nato, levat sina röstberättigade liv.
VSB-tiden uppfostrade oss att se vår granne i öst som ett mäktigt rike man inte kritiserade högt – även om våra beväringar alltid övade på att fienden kom från öst och man i Okänd soldat (1955) regelbundet knattrade ihjäl ryssar på svartvit tv.
Finländarnas intresse av att gå med i försvarsalliansen Nato, och därmed distansera sig från Ryssland, är förbryllande litet. Siffrorna har i ett årtionde pendlat mellan 26 och 29 procent. Fast det hettar till i världen och Ryssland ter sig mera hotfullt, stiger siffran osannolikt långsamt, som värmen i en felinstallerad bastuugn.
Inte heller debatterar vi gärna saken öppet, med argument för eller emot Nato eller Ryssland. Regeringens säkerhetspolitiska redogörelse och en fristående Natoutredning publiceras inom kort. Om inte medborgardebatten tar fart då heller, bör vi titta djupt in i vad det är på tok med oss, skriver Helsingin Sanomat (17.2).
Möjligen är det militärpolitiska försprånget i debatten så stort att andra infallsvinklar – kultur, historia, handel, vardagsrelationer – nu upplevs som amatörmässiga. De som nu jobbar med axeln Nato–Ryssland behöver gräva djupare också i vårt lands mentalitetshistoria.
De stora medelålders årsklasserna i Finland ser troligen fortfarande den finlandiserade VSB-tiden som ett minne av ett växande och framför allt jämlikt fördelat välstånd. Det är en form av finländsk "ostalgi" som står sig även många år efter att vi har blivit rikare, västligare, mera internationella – men inte längre så trygga.
De allt fler nationalisterna i Finland har möjligen med sin historielösa kidnappning av begreppet "1939–45" fått flera att tro att ett land som reservationslöst prioriterar sina egna intressen står sig på världskartan, även om motargumenten till det är många.
De allt färre i Finland med personlig erfarenhet av krig gör att krigets verkliga fasor inte nedärvs. Men när den sista veteranen läggs till gravens vila, framstår det å andra sidan tydligare att "efterkrigstiden" bara var ett av många skeden i vårt lands historia. I andra skeden har livet i Rysslands intressesfär inte varit odelat dåligt, som under 1800-talet då vi växte upp som nation, med Sankt Petersburg som stora världen, drömmarnas stad och metropol.
I det osäkra kring vad man ska tro om Ryssland behövs inte bara en aktiv och kunnig medborgardebatt. Det behövs också ett politiskt ledarskap som slutar humma om vad som är verkliga hot och vad som är överdrift. Och som för egen del vågar föreslå för väljarna vad som borde göras härnäst.
ANDRA LÄSER