Den senaste tidens debatt om männens situation är på många sätt intressant, delvis också roande – men också oroande. Hos oss fick den extra fart av Åbo Akademis ledning, som beslöt sig för att – som det heter i dag – porta den mansdebatt som skulle hållas vid ÅA, med benäget bistånd Svenska Yle. Diskussionen hölls på annan plats, och svallvågorna kan ännu kännas.
Det oroande är det sätt på vilket männens revolt har kopplingar till andra högerradikala strömningar. En av de radikalare organisationerna heter Mens rights activists, MRA. En förkortning som för tankarna till en annan MRA, det vill säga Moral Re-armament. En stark rörelse för moralisk upprustning, från 1930-talet framåt, uttryckligen med starkt konservativa förtecken. Skillnaderna mellan dessa två är stora – men det finns också likheter, i raseriet över en liberalism man anser har gått för långt.
Finns det alls något fog i de argument de nya mansaktivisterna framför? Har feministerna faktiskt tagit över? Är männen alltid de som förlorar – i kampen om jobben, i vårdnadstvister, i grälen både hemma och i offentligheten? Om man skalar bort de osmakliga invektiven har det faktiskt skett strukturella förändringar i vårt samhälle som på många arenor gjort mannen till en förlorare. Åtminstone den man som ännu vill tro sig vara både familjens och hela samhällets överhuvud.
Bäst syns detta inom utbildningen, där kvinnor på alla nivåer sedan länge distanserat männen. Vi har länge sett det i skolan, och ser nu följderna av det långt upp i samhällshierarkin, på alla områden som kräver universitetsexamina. Det är kvinnorna som styr, i kraft av sina överlägset bättre kvalifikationer. Inte inom näringslivet, ännu, men redan tämligen suveränt inom den offentliga sektorn.
Detta har skapat en situation som psykologiskt i många avseenden är en upprepning av den traditionella arbetsfördelningen inom den finländska familjen, där mannen stått för försörjning och husbygge, medan allt inom hemmet varit kvinnans ohotade revir. Vad är kvinnans dominans inom den offentliga sektorn, denna stora omsorgs- och kontrollapparat, annat än en traditionell ”hellapoliisi”, i ny och överförd bemärkelse?
Jag var själv på 1970- och 1980-talen aktiv inom den då gryende mansrörelsen, både som man och som forskare. Det sistnämnda med ett projekt som handlade om varför finska pojkar i Sverige klarade sig så dåligt i skolan – en frågeställning som fortfarande är lika aktuell. Då upplevde vi oss kämpa med, inte mot feministerna, eftersom vi hade samma mål: att motarbeta de patriarkala strukturer som var så destruktiva mot både pojkar och flickor, män och kvinnor. Ingenting har på den punkten förändrats: mans- och kvinnorörelsen har i huvudsak ett gemensamt mål.
Men vi kan inte heller blunda för att pojkar och män klarar sig allt sämre, i konkurrensen med sina systrar. Det är inte feministernas fel att det blivit så. Men problemet finns kvar, och måste få en lösning. Manlig frustration i kombination med högerradikalism är en explosiv kombination.
