Sedan jag var liten har jag försökt komma bort från tanken att nyheter, och senare all information vi får ta del av på sociala medier, alltid är något negativt. Det kräver en hel del viljestyrka och fantasi för att försöka se ljusglimtar i rapporteringen om vår samtid, men för det mesta brukar jag lyckas se också hopp, möjligheter och inspiration, till och med i dystrare rapportering utifrån. Den attityden har jag försökt hålla i genom pandemin och vårens krigsrapportering, att visst får det här också ett slut, visst kommer det lösningar.
Och kanske det är just därför som nyheten om att USA:s högsta domstol vill begränsa rätten till abort igen, genom att göra en ny tolkning av den banbrytande abortlagstiftningen Roe v. Wade från år 1973, upprör mej så mycket. Samtidigt känns det som att inget kan förvåna en längre – det görs alla möjliga beslut med ödesdigra följder för både enskilda individer och hela grupper. Men ändå är det något som berör ännu lite djupare, när ett tidigare beslut, ett progressivt och befriande beslut, upphävs.
Roe v. Wade är förutom en succé och milstolpe i kampen för jämställdhet också en avgörande tolkning för rätten till privatliv, en rätt som är lagstadgad i USA:s grundlag. Det är relevant eftersom rätten till privatliv är samma rättighet som möjliggjort såväl samkönade äktenskap som äktenskap mellan rasfierade och vita, och den här tolkningen ger konservativa röster en möjlighet att allt aktivare lobba för att upphäva också dessa beslut. Även om det här inte skulle lyckas leder beslutet till en uppsjö av oro, ojämlikhet och ytterligare polarisering i det amerikanska samhället.
