Borgå domkyrka bjuder på en fantastisk resa i tiden

Borgå domkyrka är på många sätt ett intressant monument för Hannele Tenhovuori och Sabine Forsblom. Bild: Kristoffer Åberg

Hundar och grisar som gnager på benresterna från blottade gravar på kyrkbacken. Ett fåtal gator kantade av stockhus, ett gytter av barn och unga men få gamla, segelfartyg i ån. Det här är en glimt av Borgå under 1400-talet.

Spår av 1400-talets Borgå finns fortfarande kvar, och det mest imponerande är Borgå domkyrka. Redan då reste sig kyrkan hög och mäktig över ån, en vy som än i dag är lika hänförande. I kyrkans vapenrum finns en del kvar av det som kanske var ett altare i den första stenkyrkan, årtalet 1421 är inristat i stenen.

Kyrkan är ett monument vars siluett gett Borgå dess kännspaka prägel i 600 år. Natten till den 29 maj 2006 var det nära att den karakteristiska vyn förändrades för alltid, när en tanklös ung man fick för sig att sätta eld på kyrkan.

Som ett mirakel höll det välvda taket för vatten och hetta. Hannele Tenhovuori, museilektor vid Borgå Museum, var en av dem som genast när räddningsverket gav lov, kunde gå in i kyrkan för att rädda så mycket som möjligt av de värdefulla föremålen.

Sot i kupolen ovan altaret påminner om en av många dramatiska händelser i kyrkans långa historia. Nu sitter jag tillsammans med Hannele Tenhovuori och författaren Sabine Forsblom nära altaret. Vi höjer blicken till taket, och det går kalla kårar längs ryggraden. Så nära det var att tak och väggar skulle ha rasat in.

Här kan du lyssna på en intervju med Hannele Tenhovuori och Sabine Forsblom.

Segelbåtar längs med Borgå å var en vanlig syn på 1400-talet, men på den här tiden kunde man även komma in till staden med landsvägen i och med att bron, som i dag kallas Gamla bron, byggdes över ån.

Här kan du läsa om bron.

– Bron nämns första gången i dokument 1421, som en del av den Stora strandvägen, men bron har antagligen funnits redan lite tidigare. Även landsvägen påverkade livet i stan, inte enbart sjöfarten på Östersjön och Borgå å.

En klassisk vy som imponerat i nästan 600 år. Bild: Kristoffer Åberg

En träkyrka fanns först på samma plats som dagens stenkyrka. Man tror den uppfördes i slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. I början av 1400-talet byggdes en mindre stenkyrka som sen förstorades i repriser, och kring 1450 fick kyrkan den form den har i dag.

Tomtar, troll och Kristus

Det föddes många barn, men barndödligheten var stor. Klarade man sig till vuxen ålder var det ändå ytterst ovanligt att man upplevde sin sextioårsdag. Befolkningskurvan hade det motsatta utseendet än dagens, och det blev snabbt glest i den senare ändan av kurvan. När man var trettio var man redan på den äldre sidan, och hade i allmänhet inte många år kvar att leva.

– Man har undersökt kroppar i gravar från medeltiden och sett att folk kunde vara undernärda. Tänderna var i dåligt skick, det fanns spår av sjukdomar och missbildningar i leder. Många hade svårt att gå när fötter och tår var missbildade.

Östnyland gör en reportageserie i samarbete med Borgå museum.

Artiklarna publiceras med jämnar mellanrum under jubileumsåret.

Första delen publicerades den 28.1.21.

Publiceras också i form av podcast, längre intervjuer i ljudform.

Du hittar alla reportage och podcasts på ostnyland.fi

I podden om Borgå på 1400-talet får du höra:

Genomsnitts-Borgåbon på 1400-talet.

Stadens gränser och storlek.

Orsaken till att kyrkan byggdes i Borgå

Teori om kyrkans byggmästare och arkitekt.

Medletidens nyhetsmedier.

Nöje och underhållning i 1400-talets Borgå.

Under ettusentalets första århundraden omvändes finländarna till katolsk kristendom, men ännu under 1400-talet var det en blandning av kristendom och gammal folktro som man trodde på. Tomtar och troll, och gamla döda släktingar hade fortfarande stor inverkan på tillvaron, tänkte man. Bildspråket i kyrkan stödde den kristna tron, och stimulerade fantasin.

– Inne i Borgå domkyrka finns helt ljuvliga takmålningar, mest kristna symboler. Men lite i skymundan finns till exempel en jägare som skjuter en fågel. Man har funderat på det motivet, men i kyrkor finns det även profana bilder och målningar. Allt behövde inte ha med kristendomen att göra, säger Hannele Tenhovuori.

I dag har tidens tand, solljus och kemiska reaktioner gjort att kyrkans målningar är ganska bleka, men när de var nya var de färgrika.

– I Pernå kyrka kan man ännu njuta av ganska färggranna stämningar, och få en känsla av hur målningarna såg ut under kyrkans tidigare århundraden.

Domkyrkan började byggas på 1420-talet, och förstorades i några repriser för att kring 1450 få det utseende som den ha i dag. Bild: Kristoffer Åberg

Ljuset som strålade in från de stora fönstren, doften av bivaxljus och rökelse, svetten från grannen som kanske inte tvättat sig på en tid, aromerna som steg från gravarna under kyrkgolvet, kattor och råttor som jagade varandra längs golvet – det var sådant som gjorde högmässan till en väldigt stark upplevelse. Och utanför kyrkan kunde besökarna bjudas på en rätt grotesk anblick.

– Tyvärr var kyrkbacken ganska dålig som begravningsplats. Det var lite jord och gravarna låg ytligt, vilket skapade problem särskilt på våren när det började smälta. Stans hundar och grisar var nöjda när de hittade massor med ben att gnaga på, men stadsborna var inte lika glada, säger Hannele Tenhovuori.

Varför begravde man folk under kyrkans golv?

– Man tänkte att desto närmare altaret man låg ju närmare var man gud i himmelriket. Det var också lite dyrare att ha en plats inne kyrkan än utanför, och ett sätt att visa vilken status den döda hade haft i staden.

Den kyrkobesökare som någon gång har suttit på första bänken, vid predikstolen, har kanske funderat på den ruggliga kanten som sticker fram vid golvkanten. Sabine Forsblom hade inte noterat kanten, då hon för några år sedan plötsligt blev kontaktad av en släktforskare.

– Hon berättade att några av mina släktingar hade varit köpmän i Borgå, och ägt tomten bakom Gamla Rådhuset och en tomt vid ån. Det rullades upp en fantastisk historia med förfäder som ridit för kungen och många andra intressanta människor och händelser. Men det som berörde mig allra mest var att min anmoder Elin Staffansdotter ligger begravd under kyrkans golv tillsammans med sin man Mårten Mårtensson. Gravens platta är den enda som fortfarande är synlig, och den finns precis under predikstolen.

Den skrovliga kanten är resterna av en gravplatta, som tillhörde Sabine Forsbloms anmoder. Bild: Kristoffer Åberg

Elin Staffansdotter dog 1674, och enligt Sabine Forsblom kan graven finnas kvar under plattan, det är vad hon hoppas.

– Att komma hit till kyrkan och känna min anmoders atomer, som kanske på något vis finns kvar i mig, och på en så hedersam plats, känns förunderligt.

Sabine, du är författare. Kommer vi någon gång att få läsa en mustig historia om Elin och forna tiders Borgå?

– Jag blev väldigt inspirerad när jag hörde om min släkts historia och funderade på att börja forska och skriva. Om det resulterar i en roman vet man ju aldrig.

Majnatten 2006 hade kunnat betyda slutet för en epok i Borgå. Hannele Tenhovuori och hennes kolleger från Borgå Museum var bland de första att komma in i den sargade kyrkan. Hannele minns att hon hade en känsla att Borgåborna var väldigt tysta de här dagarna, det var svårt att ta in det skedda.

– Jag kommer ihåg hur vi museimänniskor gick i våra rökluktande arbetskläder för att äta lunch här i närheten. Andra lunchgäster såg var vi kom ifrån. Flera kom fram och klappade oss på axeln och någon till och med kramade om oss. De ville inte säga något, – de kunde inte säga något – men de ville visa sin uppskattning för det jobb vi gjorde.

Även för Sabine Forsblom var branden en chockerande händelse.

– Jag kommer ihåg hur våldtagen kyrkan såg ut med de där gavlarna... och man undrade om gavlarna ska hålla eller ska de falla ner. Nej, det är klart att man aldrig glömmer kyrkbranden. Men bland mina finaste minnen av kyrkan är den första Via Crucis- konserten, när jag läste bibeltexter och kören sjöng den underbart vackra musiken. Jag tänkte på hur privilegierad jag är som får står här i den här gamla kyrkan med så långa anor och vara en del av det här. Det var fantastiskt. Vilken tidsmaskin en kyrka kan vara!

Ursprungligen var takmålningarna färggranna, med tiden har de bleknat. Sotet är rester från branden 2006. Bild: Kristoffer Åberg

Den medeltida målningen av enhörning är en symbol för Kristus, votivskeppet är av senare datum. Bild: Kristoffer Åberg

Natalia Linsén (1844 -1919) var en av Finlands första kvinnliga fotografer, och hennes bilder är unika bilder av Borgå. Bild: Natalia Linsén/Borgå Museum

Natalia Linsén (1844 -1919) var en av Finlands första kvinnliga fotografer, och hennes bilder är unika bilder av Bild: Natalia Linsén/Borgå Museum