Bland kullerstenar och rötter

Jag har lagt kullersten på min gård och ibland om sommaren sitter jag på bänken i syrenbersån och dricker nybryggt kaffe och minns en stad långt långt borta.

Efter många städer och otaliga rum, hittar jag mig själv i en liten stad vid havet. Här vill jag stanna känner jag. Jag besöker den gamla hemstaden ibland. Den pulserar inte längre i mig och jag känner inte längre att jag platsar där. Jag slås ibland av förundran över att jag inte längtar tillbaka. Någon enstaka gång har jag saknat vyn från mitt fönster i "skokartongen", lägenheten som var så liten, den var nog mer som ett vindsrum där man bor om somrarna. Eller ljuset i trerummaren i Haga. Ljuset som gjorde fantastiska skuggformationer längs med väggarna. Ingendera av oss bor kvar där mer. När jag i somras råkade på fotografier från den tiden ser jag människor jag inte längre känner. Det känns som om jag mötte dem för första gången. Jag trodde länge att jag inte är en nostalgiker. För att jag aldrig känt ett behov att besöka mina gamla kvarter. Kanske jag varit rädd för att bli en som blir kvar i minnen. Därför har jag nästan aggressivt gjort mig av med saker och ting som enligt mig definitivt hör till kistan där allt det som en gång varit begravts. Mycket var nog sådant som jag bara inbillade mig. Sådant som jag ofta kunde tala om med mamma. Jag inser plötsligt att jag inte längre minns hennes röst. Det är kanske det som lockar fram tårarna. Och jag tänker att jag saknar min mamma så oerhört mycket.

När jag första gången för länge, länge sedan besökte Göteborg stod jag fastklamrad vid varenda portgång. Jag såg kullerstenslagda innergårdar och vackra parkbänkar bland syrenbersån. Jag minns det. För jag minns att jag tänkte att det är lyckliga människor som bor i dessa hus. Jag inbillade mig hur det såg ut i rummen. Bilderna var så levande att jag nästan kunde höra knarrande trägolv, känna doften av nybryggt kaffe och höra ropen nerifrån gården. Nu bor jag själv i ett gammalt trähus omringad av en nästan hundra år gammal syrenberså. Pappa säger att vi borde beskära den. Men jag tvekar. Med starka rötter växer den snart igen säger han. Starkare än förut frågar jag? Är det med syrener precis som med oss människor fortsätter jag. Han sväljer. Orden eller gråten.

Jag har lagt kullersten på min gård och ibland om sommaren sitter jag på bänken i syrenbersån och dricker nybryggt kaffe och minns en stad långt långt borta. Staden jag endast besökte, men som gav mig drömmar som jag sedan dess burit med mig i mitt inre. Drömmar som sakta men säkert vuxit, likt en fjäril som kläcks ur en puppa och nu blivit en naturlig del av min vardag. Jag är tacksam över att jag vågade välja ett liv där jag hinner stanna upp för att ibland bara finnas till i tystnaden. För att lyssna. Mina knarrande trägolv är nog bland det finaste jag vet.

När jag på vinden sorterar och går igenom gamla lådor hittar jag en bunt med brev. Jag känner igen den vackra handstilen. I bröstet bultar hon, vars hjärta var som mitt. Medan jag läser hör jag henne viska, lilla gumman, min Ninuschka, kära fröken Wiklund.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga