Billiga kläder – my guilty pleasure?

Bild: Kristoffer Åberg

Jag köper inhemska tomater och gurkor, rättvisemärkta bananer och ekologisk choklad. Rosa band i oktober och kanelbullar som stöder välgörande ändamål. Jag har en armé av de där röda näsorna man ska köpa en dag om året, och köper självklart en ny sådan varje höst. Jag skänker pengar ibland, då jag har möjlighet till det, och annars försöker låta bli att leva med i slit-och-släng-samhället. Hemma sorterar vi både plast, papper, glas, metall och kartong. Och det tycker jag man ska göra.

Men ändå är jag inte en bra människa.

För jag köper mina kläder i de stora klädkedjornas butiker, liksom de flesta unga. Jag lägger hellre 19,90 på ett par jeans än betalar en hundralapp mer, en hundralapp jag dessutom inte har. Och så tänker många andra också.

Alla vet vi hur fel det är att köpa kläder som vi misstänker att sys av lågavlönade barn i något utvecklingsland långt borta. Alla vet vi det, och har lite dåligt samvete när vi går till kassan för att betala våra inköp. Medan vi knappar in pinkoden funderar vi kanske på om vi verkligen borde stöda det här.

Och sen glömmer vi det hela. Vi godkänner köpet.

Hur vi än sorterar, köper ekologiskt och äter mångsidigt, tar vi verkan ur de goda gärningarna genom att köpa kläder som kan vara tillverkade under förhållanden som vi inte vill stöda. Vi står gärna på barrikaderna och protesterar mot slavarbete och barnarbetskraft, men när rean är här står vi och bläddrar bland tröjorna och kepsarna som är gjorda i något land vi knappt hört talas om.

Vi vet alla vad vi borde göra – inte understöda butiker som säljer kläder som man inte kan vara säker på är rättvist producerade. Men det är verkligen lättare sagt än gjort. Jag kan betala lite mer för mina kläder någon gång, men inte har jag möjlighet att köpa kläder som är både rättvisemärkta och snygga varje gång jag går till en klädaffär. Tyvärr.