Beroende

Fast det låter skrattretande med sockerberoende om man jämför med allvarliga problem som alkoholism och drogberoende, är det ändå skäl att ta det på allvar.

Hej, jag heter John och jag är sockerberoende. Min ovana tar sig uttryck i att jag köper choklad och lakrits och gömmer dem i olika skåp så att min sambo inte skall märka att jag igen handlat godis. Berlinermunken förvandlas till smulor innan jag ens fått i mig en halv kopp kaffe. En rejäl måltid med litet glass och banan efteråt gör att jag somnar vid matbordet. Av en portion pasta går jag rakt upp i vikt. Insulinet forsar med jämna mellanrum och då behövs det några koppar kaffe och lite choklad till för att orka vidare. Jag borde njuta av det söta, men det gör jag inte längre, snarare mår jag psykiskt illa. Även om jag inte skulle säga att jag lider av ätstörningar är det helt klart att jag har ett problem, av någon anledning har jag blivit beroende av socker.

Tydligen finns det likheter mellan de olika formerna av beroende, som spel-, kaffe-, sprit-, sex- och drogberoende, i mitt fall socker. Substanserna varierar, men belöningsmekanismerna de orsakar är i stort sett de samma. Beroendet hänger ihop med att det alstras vissa substanser i hjärnan, bland annat dopamin. Dopaminet påverkar sökandet efter lust och njutning och är huvudorsaken till att man dras till det som ger välbehag. Man utsätter sig frivilligt för något man vet att är ohälsosamt. Detta något kan "dominera personens ekonomiska och sociala liv och prioriteras högre än hälsan". Man vänjer sig sedan, vill ha mer och får samtidigt en ökad tolerans, vilket bidrar till att skapa abstinensbesvär och svårigheter att hantera sitt beteende.

Fast det låter skrattretande med sockerberoende om man jämför med allvarliga problem som alkoholism och drogberoende, är det ändå skäl att ta det på allvar. Insulinresistens och problem med bukspottskörteln leder i kombination med stress till att man går upp i vikt. Sockersjuka, som typ två diabetes hette förr, gjorde skäl för namnet. Det finns tyvärr socker precis överallt i dag så det är svårt att låta bli kolhydraterna. Själv minns jag att jag redan som barn mest åt "frostade corn flakes" och franskt bröd till frukost. Sedan godis på rasterna i skolan och någon liten lemonad efter gympan och en choklad på vägen hem.

Efter diverse dieter och GI-experiment beslöt jag pröva på att ge upp kolhydraterna helt. Jag åt inte en karamell på ett halvt år, inget bröd, pasta, ris eller frukt. Bara fett, kött, fisk ägg och grönsaker. När kroppen efter några dagar inser att det inte dyker upp något mer socker börjar levern producera glukos och aceton av fettsyrorna. Jag mådde hur bra som helst efter några dagars sockerabstinens och en viss virrighet av att byta bränsle. Sedan tappade jag tolv kilo utan att göra någonting utöver det vanliga. Efter sex månader återgick jag till det normala. Nu, ett par år senare, är jag tillbaka i sockersuget. Jag vet att det är svårt, men inte helt omöjligt att förändra matvanorna. Jag har också insett att man blir lika fet av fett som man blir grön av grönsaker, inte blir man söt av socker heller. Det är ju sockret som är boven.

John Grönvall magister i datateknik och jobbar som lärare i medier och kommunikation på Arcada

Mer läsning