Bergtagen

Hösten är en underbar tid för svampplockning och självmordstankar. Jag är varken svampplockare eller självmördare och då finns det inte mycket kvar att syssla med på hösten – vänta, sova, härda ut.

Jag hade tänkt köra norrut, till bergen i Tromsö. Jag vet inte varför det kändes viktigt, mera meningsfullt än det mesta – det är det förstås inte. Man borde stanna hemma och vattna krukväxterna, kratta gården, dammsuga. Men det är svårt och farligt att argumentera med sig själv då man tycks spendera mera tid på den norska vädertjänsten än sociala medier och annan skit som stjäl min tid – all tid är min – och egentligen vill jag inte argumentera med mig själv, för att kanske komma fram till att resan är meningslös, för att alla resor är meningslösa, för att man aldrig kan resa ifrån sig själv och så vidare. Den enda sanna semestern är den då man lämnar sig själv hemma med krukväxterna. Då tankarna börjar mala på finns det till och med risk för att jag ska börja misstänka att all tid inte är min – att man ska ge av sin tid, bjuda på sig själv, avstå från alla resor. Hemska jävla tankar, bäst att förtränga dem.

Jag vaknar och kollar vädret i Tromsö, glad om det regnar eller är dimmigt – kokar kaffe sjungande för att jag inte har missat en fin dag i bergen – alla fina dagar är mina. Dessutom finns det redan tillräckligt många saker i världen som känns meningslösa, som städning och trädgårdsskötsel.

Sedan, en morgon, begravdes bergsdrömmarna – snön hade fallit i höglandet. Ridå, orgelmusik, psalmer om döden etcetera. Kaffet smakade surt, ingen lust att sjunga. Jag gick ut i vedlidret, tittade på veden. Dags att börja bära in klabbar. Förbereda sig för mörkret. Hösten är en underbar tid för svampplockning och självmordstankar. Jag är varken svampplockare eller självmördare och då finns det inte mycket kvar att syssla med på hösten – vänta, sova, härda ut. I år har jag planer på att gå i ide som en björn, krypa ihop någonstans mellan flyttblocken, inreda med mossa, vakna då fåglarna sjunger – afrikanska sånger från Kilimanjaros fot.

Jag förbereder mig. Snart kommer mörkret – på morgonen springer jag i pannlampans ljus i de kalla skogarna, försöker intala mig själv att det är meditativt. Det kan vara meditativt, men oftast är det bara ett djupt inre mörker som ingen pannlampa kan belysa. Borde vända pannlampan inåt och lysa rakt in i själen – ett inre solarium med palmer – inte låta mörkret falla där. Jag borde koncentrera mig på den frostiga barrskogen, den bleka solen som kommer att gå upp över trädtopparna, dimman över kalhyggen där en halvsovande kusk skövlat träden, jämnat allt med marken, hela naturen – inte tillåta mig själv att hata kusken, lovprisa skogsindustrin, dessutom är det inte kuskens fel – skogsvägar som ser ut att sträcka ut sig i oändlighet har en skönhet – och ibland kommer jag att möta älgar, det vet jag. Älgar tröstar.

Det är viktigt att hålla fast vid någonting, annars slukar mörkret allt och man börjar falla – man känner inte ens att man faller – hittar sig själv i en fåtölj framför brasan, elden har antagligen slocknat i oktober. Där tycks man sitta med en mugg rödvin, känner inte igen sig själv – tjock och skäggig. Julbelysning är tänd hos grannarna, kan vara december.

Bosse Hellsten